Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen hafva med sig, att människan i hvarje förnuftigt väsen ser
en varelse af absolut värde eller, såsom Kant själf uttrycker sig,
altjämt ställer sitt handlingssätt så, att hon behandlar hvarje människa,
aldrig såsom ett blott medel, alltid tillika såsom ändamål i
och för sig själf[1]. Söka vi emellertid göra oss något närmare reda
för betydelsen af denna sats, så finna vi utan synnerlig svårighet,
att dess egentliga mening är, att, alldenstund den sedliga människan
hos andra återfinner bestämningar, som tillhöra hennes egen sedliga
maxim, så fordrar denna maxim, att hon äfven hos dem ser och
erkänner närvaron af ett absolut. Detta är emellertid endast likheten
eller den relativa identiteten emellan hennes maxim (hennes
osinliga väsen) och andra sådana väsen, ej dessa själfva, tänkta såsom
närvarande i och bestämmande hennes. Hvad hon ärar och
aktar, är sitt eget väsen, i de bestämningar, i hvilka det är med
andras identiskt, knheten är med andra ord endast en formell, icke
en reell eller total enhet. Visserligen fattar Kant de sedliga väsendena
såsom tillsammans konstituerande ett moraliskt rike, ett enda
helt, ordnadt efter lagar[2]. Beskaffenheten af detta hela visar sig
dock lätt, om man besinnar, att naturen tjänat såsom typ för detsamma[3].
I naturen är nämligen, trots de spår af organiskt sammanhang,
som där röjas, den formella enheten förherskande. Frestelsen
ligger då nära till hands att fatta det identiska hos de förnuftiga
väsendena såsom det väsentliga, under det endast det oväsentliga
och tillfälliga skulle skilja dem — dörren står öppen till
en panteistisk världsåsigt[4].
En annan, för vårt ämne synnerligen vigtig följd af den ofullständiga
bestämdhet hos sedlighetens innehåll, som den sedliga viljans
avtonomi i Kantisk bemärkelse måste innebära, är den strängt
formalistiska tendens, som genomgår den Kantiska etiken. Denna
röjer sig först och främst däri, att en uteslutande betydelse tillägges
den af den mänskliga viljans och det sedliga lifvets grundformei,
i hvilken de framträda i sin företrädesvis praktiska Jovhi, d. ä.
sedelagen och pligten. Den sedliga maximen och det sedliga ändamålet
ställas till denna form i subordinationsförhållande[5]. Samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
