Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fritt väsen, som just därföre genom sitt förnuft binder sig själft genom
obetingade lagar, behöfver hvarken objektive, för sin giltighet
såsom oafvislig fordran, eller subjektive, för sin egenskap af solliciterande
motiv för viljan, något annat, än allena sig själf.” Ur denna
synpunkt är följaktligen religionen fullkomligt öfverflödig och människans
förnuft är i detta afseende sig själft nog. Långt ifrån att
för sin obetingade giltighet behöfva och förutsätta något ändamål,
är sedlighet fastmer eller bör åtminstone vara det högsta ändamålet
för människans vilja. Att neka detta vore att ställa sig på evdemonismens
ståndpunkt och upställa själfkärleken såsom den högsta
maximen[1]. — Men om moralen ej i denna mening kan förutsätta ett
ändamål, hvars förverkligande skulle utgöra en bestämningsgrund
för människans vilja, då hon går att ställa sig sedelagens bud till
efterrättelse, så hindrar dock ej detta, att den både kan och måste
stå i relation till något ändamål, eller medföra vissa följder (finis
in consequentiam veniens), för hvilka viljan dock omöjligen kan vara
likgiltig[2]. Det är med andra ord behofvet af ett fullständigt godt,
som här åter gör sig gällande. Men föreställningen om detta ändamål
eller fullständiga goda utvidgar sig med nödvändighet till föreställningen
om ett högsta goda i eller högsta ändamål för den värld,
i hvilken den sedlige lefver, och en ursprunglig harmoni, mellan
detta ändamål och den sedliges vilja, ty endast härigenom låter ett
fullständigt godt tänka sig. Ehuru nu visserligen äfven på annat
sätt och från annan synpunkt ett behof röjer sig hos människan
att tänka sig sin värld såsom ändamålsenlig, förutsätter dock denna
ändamålsenlighet för sin användbarhet i sedligt syfte, att den återföres
till en intelligent världsordnare såsom sin grund, ty endast ett
förnuftigt väsen kan åstadkomma den antydda harmonien mellan
den sedliges vilja och världsordningen i det hela, mellan ändamålsenligheten
inom frihetens och inom naturens värld[3]. I denna mening,
säger Kant, utgör religionsläran ej en förutsättning för, utan
ett korollarium af etiken.
Det sätt, på hvilket Kant gick till väga vid lösningen af det
problem, som sålunda förelåg honom, kan närmare angifvas så, att
han konfronterade resultaten af sina etiska undersökningar med den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
