Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nödvändighet för människans praktiska lif fattas nämligen i religionsfilosofien
från en djupare och mer inre sida, än pa sist nämda ställe,
och bestämningar hos detta lif framhållas onekligen, som icke blott
af ålder hänförts till det religiösa gebitet, utan äfven afgjordt och
bestämdt leda ut öfver den rent sedliga synpunkten och direkt hänvisa
på en praktisk religionslära. Den funna samstämmigheten
mellan Guds och de sedliga människornas viljor och mellan dessa
inbördes är emellertid, i enlighet med grundtanken i hela den filosofiska
lärobyggnaden hos Kant, att fatta under den formella enhetens
form. Därutöfver kommer man här icke och kan ej häller på
denna ståndpunkt komma. Det är just denna formella enhet, som
af Kant benämnes Guds son. Att någon individuell bestämdhet ej
kan tilläggas denne är själffallet. Så vidt nämligen denne Guds
son tankes närvarande i människans sedliga vilja, kan han ej anses
vara identisk med Gud, ty detta skulle innebära, att Gud vore i
människans sedliga vilja fullständigt närvarande, hvilken vilja då,
enligt Kants förutsättningar, ej längre vore avtonomisk. Ej häller
kan han tänkas vara identisk med någon individuelt bestämd människa,
ty skulle han under denna förutsättning kunna tillerkännas någon
väsentlig betydelse för hela mänskligheten, såsom utgörande Guds
skapare-afsigt med denna, så vore det nödvändigt att antaga ett
organiskt sammanhang inom denna mänsklighet, så att alla vore i
denna människas individuella lif på ett eller annat sätt uptagna,
hvilket äfven strider mot Kants hela ståndpunkt. Endast i den
meningen kan man följaktligen pä Kants ståndpunkt tänka sig Guds
son framträdande i ett mänskligt individuum, ätt någon viss, historisk
person framför andra förverkligat det allmänt mänskliga (den för
alla gemensamma, abstrakta enheten) och i så måtto gjort sig till
ett föredöme för hela mänskligheten[1]. Till sitt väsen är han något
abstrakt, det lika och gemensamma för alla människor, så vidt
de tänkas i och för Gud, ett generale, som specificerar sig hos de
särskilda mänskliga individerna.
Har således Kant än i många afseenden genom sina religionsfilosofiska
undersökningar vunnit ett rikare innehåll i sin praktiska
filosofi, så har han dock ej genom desamma väsentligen förts utöfver
sin ursprungliga ståndpunkt.
Efter dessa korta antydningar om grundtankarne i Kants etik och
religionsfilosofi, såvidt de för vårt ämne äro af betydelse, öfvergå vi
till redogörelsen för hufvudpunkterna i hans lära om det moraliskt onda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
