- Project Runeberg -  Bidrag till en framställning och kritik af Kants lära om det moraliskt onda /
24

(1878) [MARC] Author: Lawrence Heap Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Af det sagda framgår, att människan, till sin ursprungliga vilje—
bestämdhet eller sinnesförfattning betraktad måste genom sin blotta
egenskap att vara människa, före hvarje i tiden fallande bruk af
sin fria vilja, vara antingen god eller ond. Denna bestämdhet, tillägger
Kant, måste gälla, icke om den eller den enskilda människan,
så att den ena människan vore till sin natur ond, den andra
god. Beviset härför måste bero därpå, att de skäl, som anföras för
den ena eller andra meningen äro af beskaffenhet att gälla hela
slägtet utan undantag[1].

För att komma till ett svar på den framstälda frågan, om
människan till sin natur är god eller ond, hvars nödvändighet och
rätta betydelse vi nu genom aflägsnandet af falska föreställningar
utredt, måste vi först af alt taga en öfversigt af de ursprungliga
anlag och tendenser, som finnas hos människan och äro af beskaffenhet
att solliciterande inverka på hennes vilja, ty endast om
sådana kan här blifva fråga. Trenne sådana tendenser finnas, enligt
Kant, hos människan på grund af hennes mänsklighet och ur
dessa kunna alla praktiska bestämningsgrunder hos henne härledas,
nämligen hennes anlag för animaliskt lif, för mänskligt lif och för
personligt lif. Ur det första anlaget, hvilket människan eger gemensamt
med djuren, och som ytterligare specificerar sig i själfupehållelsedrift,
fortplantningsdrift (hvartill äfven hörer driften till vård
om äffödan) samt socialitetsdrift, förklaras människans naturliga tendens
till råhet i alla dess former; missbrukade sänka de människan
under djuren. Ur det andra anlaget hos människan härleder sig den
jämförande egoismen eller i allmänhet den naturliga tendensen hos
människan, att vid bedömandet af sin lycka eller olycka fästa afseende
vid andras tillstånd och andras opinioner. Gifvet är, att
denna tendens hos människan, hvilken ock saknas hos djuren[2],
förutsätter ett afgjordt mänskligt, medvetet och reflekterande lif.
Likaså litet som, enligt Kant, förståndet kan förklaras ur sinligheten,
likasa litet kan denna tendens förklaras ur den föregående;
den visar fastmer, torde Kant här hafva velat framhålla, att människans
sinliga viljelif, äfven i sin decuift mänskliga bestämdhet,
icke blott gifver hennes vilja hypotetiska imperativ, (framställer något
såsom i egenskap af medel nödvändigt för ett annat), utan att
jämväl hos menniskan omedelbara praktiska sinliga tendenser finnas,

själfva verket är ett dess kränkande, och att människan följaktligen i alla
fall och förhållanden, där hon eger medvetande om skilnaden mellan rätt
och orätt, måste helt och hållet och utan förbehåll välja det förra.


[1] P. anf. st. pag. 8-15.
[2] P. anf. st pag. 17.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:25:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kantsmoral/0028.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free