Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bedrägeri och grymhet af alla slag, så djupt rotade, att hvarje tanke
på ett lyckligare världstillstånd af frid och endrägt folken emellan
nästan belés såsom ett svärmeri, framställer ej det offentliga lifvet
för våra blickar? Erfarenheten har snart fält sin dom: Människan
är af naturen ond[1].
I själfva verket är dock svaret på den framstälda frågan gifvet
redan genom Kants hela etiskä ståndpunkt. Det stränga fasthållande
af sedlighetens rationella renhet, som är för denna utmärkande,
omöjliggör hvarje tanke på att dröja vid det för människan i praktiskt
afseende omedelbart gifna, såsom något i sedligt afseende tillfredsställande.
«En blick omkring oss och i vårt eget inre öfvertygar
oss lätt», om vi vilja fasthålla denna rationella renhet, att
det onda är den makt, som är medelbart förherskande i denna världen,
och något tvifvel kan ej upstå, att den tillvarande människan
är af naturen, d. v. s. sådan hon i sin omedelbarhet är till för oss,
’ett moraliskt ondt väsen.
Detta onda är radikalt, ty det tillhör själfva roten eller den
djupast liggande bestämdheten hos människans vilja. Det är ett
medfödt ondt i den bemärkelsen, att det ’tillhör människan såsom
sådan, det är ett praktiskt eller moraliskt ondt och såsom sådant
tillräkneligt, ty det tillhör ic.ke människans naturbestämdhet, utan
hennes vilja.
Fråga vi nämligen efter grunden till detta onda, så visa sig
tvänne meningar vara att undvika. Enligt den ena skulle denna
förefinnas i människans sinlighet. Ohållbarheten af denna åsigt visar
sig, anmärker Kant, dels däruti, att sinligheten icke omedelbart kan
hänföras till det moraliska området eller genom sin blotta närvaro
hos människan kan sägas bringa det onda till stånd hos henne, dels
däruti, att sinligheten ej är själfförvålläd, hvilket åter måste -vara
fallet méd det moraliskt onda. Harutinnan blottar Kant på ett
träffande sätt arten och beskaffenheten af sin etiska rationalism.
Å ena sidan fasthåfler han, mot andra former af negativ rationalism,
t. ex. den stoiska (som drefs till den konsekvensen, att den vise i
sin idealitet icke ens frestades till synd) sin ståndpunkts afgjordt
praktiska karaktär — det solliciterande motivet, såsom blott .sådant
är ej ett moraliskt ondt eller ett moraliskt godt, å andra sidan visar
han dock, att han befinner sig pä den negativa rationalismens
ståndpunkt, enligt hvllken sinlighetens form, såsom inkapabel af förnuftig
bestämdhet, är något för sedligheten indifferent. Den andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
