Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
villomeningen vore att söka grunden till det moraliskt onda i själtva
det lagstiftande förnuftet. Denna åsigt är alldeles orimlig. Skall
nämligen förnuftet, såsom blott sådant och fritt från all (heteronomisk)
bestämdhet af ett annat vara princip för verkningar i sinnevärlden,
så måste denna kausalitet, såsom grundad i viljans avtonomi,
vara en kausalitet efter frihet. Men häri består, efter hvad
vi sökt framhålla, enligt Kant just sedlighetens väsende. Att antaga
sinligheten, såsom blott sådan, vara grund till det moraliskt
onda, det vore, efter livad ock af andra tänkare, före och efter Kants
tid blifvit framhållet, att i detta onda se för litet. Det vore att
draga det ned inom en formelt lägre sfer, än den, i hvilken det har
sin formalprincip, hvarigenom människan ifrån att vara ett för sina
gärningar ansvarigt väsen skulle reduceras till ett blott animaliskt
lefvande. Att åter hålla före, att det onda hade sin grund i själfva
det lagstiftande förnuftet skulle innebära, att man i det onda såge
för mycket. Människan skulle därigenom förvandlas till ett i sitt
innersta fördärfvadt, eller rent af djäfvulskt väsen[1].
Ehuru det radikala onda obestridligen förefinnes i människans
erfarenhet såsom ett gifvet faktum, så kan man emellertid ej omedelbart
begripa detsamma i dess grund. Denna kan endast a priori
härledas ur det moraliskt ondas eget begrepp, d. v. s. endast därur
låter det sig förklaras, huru öfverhufvud en ursprunglig ond benägenhet
hos människan är möjlig. För att rätt fatta detta måste
man besinna, att det för människan är rent af omöjligt att fullständigt
utplåna, vare sig förnuftet eller sinligheten såsom tvänne, hennes
vilja solliciterande motiv. Båda göra sig fastmer i följd af hennes
egen natur hos henne i denna egenskap gällande, och moralisk
godhet eller moralisk ondska kunna följaktligen endast tänkas bero
därpå, hvilketdera af de båda motiven hon, med underordnande af
det andra, upställer såsom viljans högsta bestämningsgrund. Skulle
den moraliskt onde i något fall icke frestas till synd, så vore han
med nödvändighet moraliskt god, ty då vore hans vilja, såsom fri
från heteronomisk bestämdhet, nödvändigt avtonomisk eller god. A
andra sidan uptager den moraliskt gode de sinliga motiven i de fall
och förhållanden, där de ej befinna sig i strid mot förnuftet. En
människas moraliska beskaffenhet måste följaktligen bero på de
båda motivens, af viljan konstituerade maktförhållande till hvarandra[2].
Människans onda benägenhet måste således bestå i ett omedelbart
gifvet sådant maktförhållande. Den är radikal, emedan den i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
