Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grunden fördärfvar den mänskliga viljans maximer eller (subjektiva)
bestämningsgrunder. Den är af samma skäl genom mänskliga krafter
outrotelig («durch menschliche Kräfte nicht zu vertilgen») och kan
blott motvägas («zu uberwiegen möglich») af den moraliska driffjädern
för människans vilja[1].
Människans vilja kan följaktligen omöjligen sägas vara ond i den
meningen, att hon skulle vilja det onda för dettas egen skull eller
just för dess strid mot sedelagen — hon vore då icke ett mänskligt,
utan ett djäfvulskt väsen, — utan allena i den, att hon är förvänd
eller genom sin natur benägen att underordna förnuftet under den
lägre begärförmågan, hvilken benägenhet tydligen icke omöjliggör en
i det hela god vilja.
Sedan Kant sålunda konstaterat tillvaron af en ond princip i
människonaturen, samt gjort reda för de sätt, på hvilka den framträder,
och hvari dess egentliga väsen kan anses ligga, inlåter han
sig till sist på frågan om dess ursprung eller första orsak. Frågan
kan här tydligen ej vara att söka efter dess ursprung i tiden, dess
härledande ur något i tiden föregående. Antagandet af något sådant
skulle nämligen uphäfva den mänskliga viljans frihet. Fastmer måste
hvarje ond handling ur moralisk synpunkt så betraktas, som om
människan omedelbart genom den samma fölle ur ett tillstånd af
ren oskuld. Ty såsom en ytring af den mänskliga viljans frihet kan
hon ej tänkas såsom med nödvändighet framgående ur människans
förutvarande ondska. Försökte man något sådant, så skulle man
därmed minska eller uphäfva människans ansvarighet för de handlingar,
hvilka följde efter den första syndens ögonblick. Hvarje tal, om
att den onda benägenheten vore ett arf från våra första föräldrar, måste
följaktligen, såsom uphäfvande den mänskliga viljans frihet och den
mänskliga individens tillräknelighet för sin moraliska beskaffenhet,
omsorgsfullt undvikas: Quod non fecimus ipsi, vix ea nostra puto,
anmärker Kant[2].
Men om Kant sålunda opponerar sig mot den kristna dogmatikens
lära i denna punkt, så söker han däremot att själf gifva en
med hans etiska åsigter öfverensstämmande tolkning af den mosaiska
berättelsen om syndafallet. I denna berättelse framställes, anmärker
han, i bildlig form och såsom en historisk berättelse om de första
människorna, hvad som i själfva verket gäller hvarje människa, icke
i ett moment af hennes lif, utan med afseende på hennes jordelif i
det hela. «Mutato nomine de te fabula narratur.» Ursprungligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
