Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
god, ehuru patologiskt bestämd (hvadan budet för henne fick betydelsen
af ett förbud), störtade sig människan genom ett missbruk af
sin fria vilja ned i synden. Detta syndafall bestod däri, att människan,
i stället för att fasthålla sedelagen såsom sin viljas högsta
bestämningsgrund, såg sig om efter andra bestämningsgiunder[1].
Men kan man sålunda ej söka det ondas ursprung i en, akt i
tiden, så må man å andra sidan ej förbise, att ett upvisande af ett
förnuftsursprung för det samma måste stranda på olösliga svårigheter.
Det onda kan nämligen blott ur det onda förklaras, och, något
förklaringssätt af det sanna, som ej uplöser sig i en cirkel, kan
följaktligen ej tänkas. Denna obegriplighet hos det onda, tänkt i
dettas första ursprung, uttrycker skriften därmed, att människan, långt
ifrån att själf vara det ondas egentliga grund, vara till sin innersta
natur fördärfvad, fastmer blott genom förförelse blifvit ledd till det
onda. Förföraren framställes såsom en ande, ett öfvermänskligt väsen,
och det ondas yttersta grund förlägges sålunda i en för det
egentligen mänskliga främmande princip, hvaraf ock blifver en följd,
att den till sitt innersta väsen goda människan kan befrias hån
det onda[2].
Kant afslutar sin utredning af det radikala ondas begrepp med
en anmärkning om sättet och möjligheten för denna befrielse. Den
måste, om den skall ega moraliskt värde, vara en frukt af människans
eget fria beslut, låt vara att hon därvid kan få hjälp af en
högre makt. Den kan vidare ej ligga däri, att en ny bestämningsgrund
gåfves människans vilja, ty det kategoriska iraperativet fortfar
altjämt att för henne ega giltighet, utan fastmer blott och bart
i en förändring af maximernas förhållande till hvarandra. Detta
kan i sin ordning icke ske genom en fortgående sedlig föi’bättring
och utveckling, utan fastmer blott genom en radikal omvändelse, en
revolution i människans innersta viljelif. Men huru skall människan,
hvars maximer äro i grund fördärfvade, tänkas af egna krafter kunna
åvägabringa en dylik omstörtning, huru kan ett oudt träd bära goda
frukter? Att hon det kan, är emellertid obestridligt, ty hon bör
det, och livad hon bör, det han hon. Förblir ätven sättet för denna
förändring oss människor obegriplig, så måste man dock å andra
sidan besinna, att samma obegriplighet vidlåder möjligheten af människans
öfvergång till det onda tillståndet, hon, som dock är skapad
till det goda. Men är den åsyftade förändringen, en förändring,
icke så mycket med afseende på handlingssättets ytre öfverensstäm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
