Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ställande. För att i båda afseendena nå sin bestämmelse måste hon
där före öfvergifva detta och rikta sin verksamhet på ett annat ändamål
— idéernas förverkligande. Så till vida fans äfven här ett
omedelbart gifvet ondt och en radikal omvändelse fordrades. Vidare
var ock detta onda för människan något för hennes egentliga väsen
tillfälligt, ty enligt sin natur skulle detta väsen lefva sasom bestämdt
af idévärlden. Se vi emellertid till, hvari det egentligen bestod, så
kunde det ej ligga i någon den mänskliga viljans förvändhet eller
ursprungliga benägenhet att uptaga onda maximer med fölkastande
af de goda. Det måste fastmer, i hvilken form man än vill fixera
det, till sitt väsen karaktäriseras af ett fördunklande at det öfversinliga
innehållet i och för människan, som inträdt före manmskans
inträde i detta lifvet. Förefinnas således än betydande likheter
mellan Platos och Kants läror om det moraliskt onda, så är dock a
andra sidan den olikheten klar och lätt i ögonen fallande, att under
det det ondas yttersta grund enligt Plato — så vidt vi tästa oss vid
det egentligen vetenskapligt vunna resultatet — vore att soka i teoretisk
ofullkomlighet, är den enligt Kant uteslutande en bestämning
hos viljan.
Synnerligen märkbart visar sig detta, om man gifver akt pa
frågan om det ondas tillräknelighet. För Kant var det en afgjord
sak, att det moraliskt onda i alla sina former är tillräknehgt, ty
dess aktualitet beror uteslutande på människans vilja, eller ar en
förvändhet hos denna vilja, hvilken kan och måste imputeras människan
till moralisk skuld. Annorlunda för Plato. Den manskliga
viljans frihet förnekas visserligen icke uttryckligen af honom, men
klart är, att om det ondas aktualitet åtminstone omedelbart ar beroende
på bristande teoretisk insigt, så kan det — huru det nu an
må förhålla sig med grunden till denna brist —dock omöjligen omedelbart
imputeras människan till skuld. Detta är nämligen en as
under den förutsättningen möjligt, att människan underlåtit att uppfylla
en fordran, som stälts på henne af en förnuftig lag eller, med
andra ord, att hon varit af det goda solliciterad, men valt det onda.
Men en sådan sollicitation låter sig på Platos standpunkt icke tankas,
förr än det solliciterande motivet blifvit för manmskan aktue
under vetandets form, i hvilket fall hennes vilja icke blott solliciteras,
utan rent af necessiteras till sedligt lif, ty «den, som vet det
rätta, han gör ock det rätta.»
Den Neo-Platomka åsigten om det moraliskt onda, utgången
från en djupare och rikare erfarenhet än Platos, företer onekligen
vissa ytre likheter med Kants. Till anda och riktning aro de dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
