Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
himmelsvidt skilda. För Plato hade sinligheten, såsom blott sådan,
ej fattats såsom grund till det moraliskt onda, likasom den ej häller
var den rena overkligheten, utan ett medium emellan vara och icke
vara. Det moraliskt onda inträder först genom den viljeriktning,
som har sin grund däri, att människan sätter denna lägre verklighet
i den sanna verklighetens ställe, eller föreställer sig, att det, som
till sin natur blott är partiell verklighet, vore den sanna verkligheten.
För Plotiuus, den Neo-Platonska åsigtens egentlige vetenskaplige
utbildare, var åter själfva materialiteten eller kroppsligheten ett
ondt, och visserligen det egentliga onda, grunden och ursprunget till
alt annat ondt. Ett ondt för människan inträder då tydligare redan
därigenom, att hon blifver af sinligheten bestämd eller fångas i materialitetens
bojor. Hufvudvigten måste nu tydligen ligga på det sätt,
hvarpå denna materialitet förklaras, såväl i och för sig själf som i
och för människan. Enligt Plotini åsigt ligger det i det absolutas
eget begrepp att ur detsamma varelser i aftagande fullkomlighet måste
framträda. Detta gradvis skeende aftagande måste slutligen leda
till den rena negationen, det absolutas och godas motsats, det onda
eller materialiteten. Afven den ändliga anden måste genom själfva
sin natur dragas till det materiella, och då detta, såsom blott sådant
är det onda, så till vida äfven till detta. Från en annan sida sedt
kan detta nedsjunkande i det materiella visserligen betecknas såsom
ett affall, men då detta affall är teoretiskt nödvändigt, kan det ej
fattas såsom en fri akt, utan härmed framhålles endast, att den
ändliga anden här är till under en lägre form, än den för hans väsen
adekvata, den, i hvilken hon lefver sitt sanna lif.
Klart är, att det onda här måste betraktas och förklaras ur
den synpunkten, att det är för det hela nödvändigt. Sin nödvändighet
röjer det däruti, att det har sin grund i sinligheten såsom
blott sådan, hvilken är en för det absoluta nödvändig motsättning
mot dettas väsen. Att det moraliskt onda skulle hafva sin grund
omedelbart i sinligheten, och att det skulle vara ur någon synpunkt
nödvändigt, det är ett antagande, som fullkomligt strider mot grundtankarne
i Kants lära om detsamma. Ur sinligheten kan det onda
icke härledas, icke häller ur människans ursprungliga väsen. Blott
ur en tillfällig förvändhet hos viljan kan det finna sin förklaring.
Häri röjer sig sålunda en grundväsentlig olikhet. Afven om man
skulle vilja gifva Platoni lära om människans inträde i denna världen
genom ett affall en mer afgjordt praktisk betydelse, så hjälpes
saken dock ej härmed. Ty att människan genom ett affall före
jordelifvet skulle hafva erhållit sin onda benägenhet, säges ingen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
