Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
städes af Kant och kan blott genom en ytterlig förgrofning af hans
lära inläggas i densamma. I alla händelser kvarstår den bestämda
skilnaden, att för Plotinus eger det onda sin grund i sinligheten,
hvilket Kant åter med uttryckliga ord förnekar. I själfva verket
kan man säga, att Plotinus gör sig skyldig till båda de villomeningar,
dem Kant i sin utredning af det radikala onda bekämpar —
antagandet att det onda skulle härledas ur människans förnuft
och vara nödvändigt genom den panteistiska — antagandet att det
vore gifvet genom sinligheten såsom blott sådan genom den negativt
rationalistiska grundtanke, soin genomgår hans världåsigt.
Mot Plotinus äro Plato och Kant därom ense, att det onda är
till naturen tillfälligt och har sin grund ej i sinligheten, såsom blott
sådan, utan i ett oriktigt förhållande, i hvilket människan ställer sig
till denna sinlighet, ehuru Plato anser denna bero på en viss beskaffenhet
hos människans teoretiska, Kant hos hennes praktiska
bestämdhet, mot Plato göra Plotinus och Kant den sanningen gällande,
att det onda är hos människan djupare rotadt, än att det
genom den blotta insigten i det goda skulle kunna öfvervinnas, mot
båda ändtligen betonar Kant afgjordt och bestämdt den praktiska
karaktären hos det moraliskt onda i alla, äfven dess djupast liggande
former.
Den Stoiska etiken är onekligen i flere afseenden nära befryndad
med den Kantiska. Hos båda röjer sig ett medvetande om det otillfredsställande
i alt sinligt godt och behofvet af ett annat och
högre godt. Men då det för bada är omöjligt att komma fram till
ett klart medvetande om en bestämdhet af annan art än den sinliga,
kunna de ej fatta det förnuftigt goda såsom ett innehållsfullt
godt. Det goda sättes därföre i människoandens själfständighet,
vunnen genom frihet fran den sinliga bestämdhet, som inskränker
och hämmar denna själfständighet. Häri röjer «g den tanken,
att människan genom egna krafter, utan Guds nåd och utan
att kunna stödja sig vid de incitament till det goda, som härröra
från en i fasta rättsnormer och utbildade seder fixerad samhällsordning
och de mångfaldiga inverkningar, dem andra människor på
henne kunna utöfva, skulle kunna vinna det sedligt goda. Visserligen
modifieras denna tendens hos båda genom bestämda ansatser
till en religionslära, hos Stoikerna i panteistisk riktning, hos Kant
genom upställandet af en ursprunglig öfverensstämmelse mellan den
sedliga viljan och Guds allgoda vilja såsom ett praktiskt postulat,
hos båda en mer eller mindre godtycklig utläggning af de historiskt
gifna religionslärorna. Grundtendensen är dock den anförda. Ehuru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
