Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egentlig bemärkelse. På något bevis härför kunna vi naturligtvis
för tillfället icke inlåta oss. Yi anmärka blott, att, om det finnes
ett för alla människor gemensamt godt (i reell bemärkelse), så
följer, att det för dem ock kan finnas ett gemensamt ondt (ett hinder
för det gemensamma goda).
För att vetenskapligen fasthålla den antydda upfattningen af
det moraliskt onda, fordras emellertid, att man fortgått till en högre
världsåsigt, än den Kantiska. Först och främst måste det nämligen
fasthållas, att tvänne arter af konkret innehåll finnas hos
menniskan, det förnuftiga eller personliga och det sinliga. Först
härigenom kan man undvika den tvätydighet, som vidlåder Kants
upfattning af den mänskliga viljans frihet. Men vidare måste det
dock å andra sidan fasthållas, att sinligheten, långt ifrån att vara
något för personligheten till väsendet främmande, fastmer är ett fenomen
för den ändliga personligheten eller en dess relativt ofullkomliga
upfattning af sitt ursprungliga innehall. Därigenom kan det
förklaras, huru den kan vara kapabel af förnuftig bestämdhet, likasom
å andra sidan, huru den kan sollicitera viljan till det onda.
Detta onda kan då icke tänkas med nödvändighet framgå ur blotta
sinligheten, utan är fastmer ett orätt förhållande mellan denna sinlighet
och förnuftet, ett förhållande, som kan betraktas såsom radikalt,
såvidt det, för den enskilda människan omedelbart gifvet, ock
är för hela mänskligheten gemensamt. Detta onda, hvilket för den
enskilde är ett omedelbart gifvet ondt, är dock ett moraliskt ondt i
den betydelsen, att det hänföres till det moraliska gebitet eller får
sin betydelse af att vara ett ondt genom att vara ett hinder för det
i vidsträckt bemärkelse moraliskt goda och blott därigenom. Det är
då obestridligen en disharmoni eller ett orätt förhållande mellan
sinlighet och förnuft och är ett ondt ur den moraliska, ej ur den
fysiska synpunkten, ty det innebär ej omedelbart en disharmoni inom
sinligheten själf. Och såvidt man med imputation eller tillräknelighet
förstår, icke ett omdöme om den moraliska halten af en
viss handling, utan ett omdöme om den moraliska beskaffenheten
hos människan i allmänhet, så kan det tydligen äfven sägas vara
tillräkneligt eller imputabelt.
Men vidare måste ock här erinras om en annan omständighet.
För Kant måste alt, som ej egde sin formalprincip i människans
vilja i formell bemärkelse anses såsom mer eller mindre moraliskt
indifferent. Då nu detta ej syntes kunna vara fallet med den omedelbart
gifna benägenheten till det onda, så kunde det se ut, som
hade konsekvensen varit att förneka den moraliska betydelsen hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
