Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - I - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon, denna ständigt bekymmerfyllda och beställsamma,
i hans tycke något inskränkta Dolly, satt där orörlig med
brevet i handen och såg mot honom med ett uttryck av
fasa, förtvivlan och raseri.
— Vad vill det här säga? det här? — frågade hon och
pekade på brevet.
Vid minnet av detta var det — som det ofta brukar —
icke så mycket tilldragelsen i och för sig, som plågade
Stepan Arkadjevitj, som det sätt varpå han kommit att
besvara dessa ord.
Det hände med honom denna minut vad som ofta
händer med folk, som överraskats med något särskilt skamligt.
Han var ur stånd att anpassa sitt ansikte efter den situation,
vari han i och med upptäckten av felsteget kommit till
hustrun. I stället för att visa sig kränkt, att neka, att söka
urskulda sig, att be henne om förlåtelse eller rent av kallt
bibehålla sin fattning — allt hade varit bättre än det han
kom att göra — började han fullkomligt ofrivilligt (»en
ren reflexrörelse», tänkte Stepan Arkadjevitj, som
intresserat sig för fysiologi) att le sitt vanliga godlynta och
därför nu dumma löje.
Detta dumma leende kunde han icke förlåta sig. Vid
åsynen av detta leende ryckte Dolly till som vid en fysisk
smärta, bröt med sin vanliga hetsighet ut i en ström av
skarpa ord och störtade ut ur rummet. Sedan dess hade
hon icke velat se sin man.
»Allt är det dumma leendet skuld till», tänkte Stepan
Arkadjevitj.
»Men vad skall jag göra? vad skall jag göra?» sade han
till sig själv i förtvivlan och fann icke något svar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
