Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Har hon varit här länge? — frågade Stepan
Arkadjevitj.
— Så där en halvtimme.
— Hur många gånger har jag inte redan sagt dig, att
du strax skall anmäla folk, som kommer!
— Man måste väl ändå lämna litet tid att dricka kaffe,
sade Matvej i en vänskapligt rättfram ton, som det var
omöjligt att förarga sig på.
— Nå, bed henne komma in strax, — sade Oblonskij
med en liten missnöjd rynkning på pannan.
Den uppvaktande, en kaptensänka Kalinina, kom med
ett omöjligt och orimligt ärende. Men Stepan Arkadjevitj
lät henne ta plats och hörde, som han brukade i dylika fall,
uppmärksamt på henne utan att avbryta, varefter han gav
henne ett utförligt svar om vart och till vem hon hade att
vidare vända sig och nedskrev till och med i all hast med
sin eleganta och lättflytande spatiösa handstil en biljett
till en person, som kunde vara henne till hjälp. Då
kaptensänkan gått, grep Stepan Arkadjevitj sin hatt och stod
ett ögonblick dröjande och funderade på om han glömt
något. Men det var ingenting, som han glömt, det var
bara det, som han ville glömma, — hustrun.
»Ack, ja!» Han sänkte huvudet, och hans vackra ansikte
antog ett bekymrat uttryck. »Skall jag gå eller inte gå?»
sade han för sig själv. Och en inre röst sade honom, att det
icke lönade sig att gå, att det blott skulle uppstå en ny falsk
situation, att det var ogörligt att upphjälpa det ömsesidiga
förhållandet eller göra det gott igen, emedan det var
omöjligt att åter göra henne intagande och erotiskt lockande
eller av honom göra en gubbe, som icke hade något
kärleksbehov. Utom hyckleri och lögn var ju intet att vänta,
och hyckleri och lögn bjödo hans natur emot.
»Men någon gång måste man i alla fall. Det kan inte
fortgå på det här viset», sade han och försökte tillkämpa
sig beslutsamhet. Han rätade på sig, tog ut en cigarrett,
tände den, drog ett par bloss och kastade den ifrån sig på
ett askfat av pärlemoskimrande snäckskal, gick med snabba
steg igenom förmaket och öppnade dörren till sängkammarn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
