Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underrättelser från guvernementsstyrelsen i Penza. Får jag besvära
med att...
— Jaså, de kom till sist, — yttrade Stepan
Arkadjevitj och lade pekfingret på papperet. — Ja, mina herrar...
— Och rättsförhandlingarna togo sin början.
»Jo, de skulle bara veta, — tänkte han och gjorde en
uttrycksfull böjning på huvudet vid åhörandet av
protokollet, — att deras president för en halv timme se’n stått
skamsen som en ertappad pojke!» Och i ögonen glimtade en
skämtsam eld under uppläsningen. Förhandlingarna skulle
fortgå utan avbrott till klockan två, då man hade lunchrast.
Klockan var ännu icke två, då de stora glasdörrarna till
rättegångssalen plötsligen slogos upp och någon kom in.
Alla de domstolsledamöter, som sutto längst bort i
motsatta ändan av salen under anslagstavlan och tsarens
porträtt, blickade mot ingången i glad förväntan på ett avbrott
i arbetet. Men dörrvakten körde genast ut den som råkat
stiga in och slog igen dörren efter honom.
Då handlingarna i målet blivit upplästa, steg Stepan
Arkadjevitj upp, sträckte på sig, och som en hyllning åt
tidens frisinnade tänkesätt tände han redan inne i
ämbetssalen en cigarrett och drog sig tillbaka till sitt rum. Två av
hans kolleger, en gammal, mångårig tjänsteman Nikitin och
kammarjunkaren Grinevitj, gingo ut i sällskap med honom.
— Efter lunchen hinner vi väl få slut på det, — sade
Stepan Arkadjevitj.
— Jo, det bör vi väl, — sade Nikitin.
— Den där Fomin måtte vara en riktig skojare, —
yttrade Grinevitj om en av de i målet inblandade personerna.
Stepan Arkadjevitj rynkade lätt pannan vid dessa ord
av Grinevitj, låtande förstå, att det icke var lämpligt, att
i förtid låta undslippa sig ett dylikt omdöme.
— Vem var det, som ville slippa in? — frågade han
dörrvakten.
— Jo, det var nå’n, ers nåd, som sökte tränga sig in
utan att be om lov, bara jag hade vänt mig bort ett
ögonblick. Han fråga’ efter herr presidenten. Jag sa’ till
honom, att han fick vänta, tills herrar ledamöter kom ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
