Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nå, låt mig höra de där två orden strax och sedan
kan vi ju prata under middagen.
— Jo, jag skulle säga, — sade Levin, — för övrigt, det
var ingenting särskilt.
Hans ansikte fick med ens ett vresigt uttryck
framkallat av hans ansträngning att behärska sin förlägenhet.
— Nå, hur står det till med Stjerbatskijs? Är allt som
förr? — frågade han.
Stepan Arkadjevitj, som sedan länge kände till att Levin
var förälskad i hans svägerska Kitty, log ett knappt
märkbart löje, och det kom en munter glimt i hans ögon.
— Ja, nu har du sagt mig dina två ord. Men jag kan
inte svara lika kort, ser du... Förlåt, ett ögonblick...
Sekreterarn kom in och gick fram till Oblonskij med en
del papper under armen, förtroligt vördnadsfullt och med
en för alla sekreterare kännetecknande min av blygsamt
medvetande om egen överlägsenhet över chefen i
förhandenvarande göromål. Under formen av en förfrågan
började han förklara vissa svårigheter. Stepan Arkadjevitj
lade älskvärt sin hand på sekreterarens arm utan att höra
honom fullt till slut.
— Nej, ni skall göra så som jag tidigare sagt, yttrade
han, med ett leende mildrande tillsägelsen, och sedan han
i största korthet förtydligat sin syn på saken, sköt han
undan papperen och sade: — Var vänlig och gör på det
viset, Zachar Nikititj.
Något snopen avlägsnade sig sekreterarn. Levin, som
under Oblonskijs överläggning med denne fått tid att hämta
sig från sin förlägenhet, stod med båda armbågarna stödda
mot en stolkarm. I hans ansikte kunde man märka ett
uttryck av lätt försmädligt iakttagande.
— Jag förstår inte, jag förstår inte, — sade han.
— Vad är det som du inte förstår? — inföll Oblonskij
med sitt vanliga muntra leende och tog en cigarrett. Han
väntade på något originellt utfall från Levin.
— Jag förstår inte, vad det är ni gör här, — sade Levin
med en axelryckning.
— Varför det?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
