Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jo, därför att ni ingenting har att göra.
— Ja, så tycker du, men vi är överhopade av ärenden.
— Av papper. Ja, för det lämpar du dig utmärkt —
inflickade Levin.
— Jaså, du tycker kanske, att i övrigt ett och annat
brister hos mig.
— Ja, kanske det, — sade Levin. — Men i alla fall
fägnar mig din storhet och jag känner mig stolt över att ha en
så stor man till vän. Men du gav mig ju inte något svar på
min fråga, — tillade han med ett uttryck av ängslig
ansträngdhet stirrande på Oblonskij.
— Nå, det är gott och väl. Ser du, din tur kommer
också. Du har dina tre tusen desjatiner jord i Karazinska
distriktet och sådana präktiga muskler och en hy så frisk
som hos en tolvårig flicka, — men du kommer nog också
en gång i vår ställning. Ja, för att svara på din fråga: allt
är sig likt. Det är bara synd, att du så länge varit borta.
— Hur då? — frågade Levin ängsligt.
— Ja, ingenting särskilt, — svarade Oblonskij. — Vi
får prata närmare sedan. Men vad är anledningen till att
du kommit den här gången?
— Ja, om den saken måste vi också prata senare, —
sade Levin, som åter rodnade ända upp i hårfästet.
— Gott. Jag förstår, — sade Stepan Arkadjevitj. Ser
du, jag skulle gärna bjuda dig hem till mig, men min fru
är inte riktigt kry. Men det var sant: om du vill träffa
dem, så är de troligen i dag i zoologiska trädgården mellan
fyra och fem. Kitty åker skridskor där. Far du dit, jag
skall komma efter, och sedan kan vi äta middag tillsammans
någonstans ute.
— Skönt. Adjö så länge!
— Men hör du, jag känner till dig, glöm nu inte bort
det eller far ett, tu, tre tillbaka till landet! — ropade
Stepan Arkadjevitj skrattande.
— Nej, du kan vara säker.
Levin lämnade rummet och kom först, då han redan
var utanför dörren, att tänka på att han glömt ta avsked
av Oblonskijs kolleger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
