Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ja, vad skall man göra? — sade Levin i
skuldmedveten ton. — Det här var mitt sista försök. Jag har
ansträngt mig i bästa uppsåt. Men jag kan inte, jag är
oförmögen.
— Du är inte oförmögen, — sade Sergej Ivanovitj, —
om du vill, kan du se rätt på saken.
— Ja, kanske, — svarade Levin nedslagen.
— Vet du, att bror Nikolaj är här igen? Nikolaj var
äldre helbror till Konstantin Levin och Sergej Ivanovitjs
halvbror på mödernet, en förfallen individ, som efter att
ha förslösat större delen av sin förmögenhet umgicks i
det underligaste och sämsta tänkbara sällskap och helt
brutit med sina bröder.
— Vad säger du? — utbrast Levin med fasa. — Hur
vet du det?
— Prokofij har sett honom på gatan.
— Här, här i Moskva? var då? vet du? — Levin reste
sig från stolen liksom för att strax ge sig av.
— Jag ångrar, att jag låtit dig veta det, — sade Sergej
Ivanovitj, skakande på huvudet åt sin yngre brors
upprördhet. — Jag skickade bud för att ta reda på var han
bodde och sände honom en växel, som han gett Trubin och
som jag inlöst. Se här, vad han svarade.
Och Sergej Ivanovitj räckte brodern en skrivelse, som
han haft liggande under en brevpress.
Levin läste några rader nedskrivna med en underlig
honom välbekant handstil: »Jag anhåller ödmjukast om
att bli lämnad i fred. Det är det enda, som jag begär av
mina älskvärda bröder. Nikolaj Levin.»
Då Levin läst detta, blev han stående med sänkt huvud
och med papperet kvar i handen framför Sergej Ivanovitj.
I hans inre kämpade begäret att glömma den olycklige
brodern med känslan av att detta vore illa handlat.
— Han vill tydligen förolämpa mig, — fortsatte
Sergej Ivanovitj, — men förolämpa mig kan han inte, och jag
skulle av hela mitt hjärta vilja hjälpa honom, men jag vet
att det är ogörligt.
— Ja, ja, — upprepade Levin. — Jag förstår och jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
