Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Å, det är du i alla fall. Alla Levinar är vildar.
Levin suckade. Han kom att tänka på sin bror Nikolaj
och kände ett styng i samvetet. Hans uppsyn mulnade.
Men så började Oblonskij tala om ett ämne, som drog hans
tankar åt annat håll.
— Nå, kommer du till oss, till Stjerbatskijs menar jag,
i afton? — sade han med en menande blink i ögat, sköt åt
sidan de skrovliga ostronskalen och drog osten till sig.
— Ja, naturligtvis kommer jag, — svarade Levin. —
Fast det tycktes mig, som om furstinnan något motvilligt
bad mig infinna mig.
— Asch, prat. Det är bara hennes sätt... Nå, nu kan
vi få in soppan!... Det är ett manér hos henne, grande dame,
ser du, — sade Stepan Arkadjevitj. — Jag kommer också,
fast först skall jag på en sångafton hos grevinnan Bonina.
Ja, nog är du en vilde i ditt umgänge alltid. Hur skall man
annars förklara, att du ett, tu, tre försvann från Moskva?
Hos Stjerbatskijs frågade man mig ideligen efter dig, som
om jag kunde veta det. Och jag vet bara ett: du gör alltid
det, som ingen annan gör.
— Ja, — sade Levin långsamt med en lätt skälvning i
rösten. — Du har rätt, jag är en vilde. Men min vildenatur
yttrade sig inte däri, att jag for min väg, utan däri, att jag
vänt tillbaka. Nu har jag kommit...
— Ja, du är en lyckans guldgosse! — avbröt honom
Stepan Arkadjevitj och såg Levin in i ögonen.
— Varför det?
»På brännmärkt länd känns eldig hingst igen,
på ögats glans förälskad ungersven...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
