- Project Runeberg -  Anna Karenina : roman i åtta delar (Agrell) / Förra bandet /
68

(1926) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Sigurd Agrell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

avgörande för hennes öde. Och i sin inbillning framkallade
hon ständigt deras gestalter, än var och en för sig, än båda
tillsammans. Då hon tänkte på det förflutna, dröjde hon
med välbehag, med en stämning av ömhet vid minnena från
samvaron med Levin. Barndomsminnena och erinringar
av Levins vänskap med hennes döde bror göto ett säreget
poetiskt skimmer över hennes förhållande till honom. Hans
kärlek till henne, om vilken hon var djupt övertygad,
uppskattade hon och gladde sig åt. Det var henne lätt och
ljust att tänka på Levin. Men i hennes tanke på Vronskij
blandade sig in något störande, trots att denne var en
i högstra grad belevad och lugn man. Det var som om det
fanns något falskt, icke hos honom — han var alltid i sitt
sätt okonstlad och intagande — utan hos henne själv.
Tillsammans med Levin däremot hade hon alltid känt sig fullt
naturlig och klar över sig själv. Tänkte hon åter på
framtiden, syntes denna henne, då hon tänkte sig den vid
Vronskijs sida, som en hägrande lycka av lockande glans, en
framtid i förbund med Levin däremot föreföll henne som
höljd i ett ovisst dunkel.

Då hon gått upp på sitt rum för att kläda sig till
aftonen och sett sig i spegeln, märkte hon med glädje, att hon
hade en av sina lyckliga dagar, och kände sig tillfullo
behärska alla sina krafter, och detta behövde hon för det som
förestod. Hon kände en inre stillhet inom sig och en lätt
förnimmelse av sina rörelsers fria gratie.

Klockan halv åtta, så fort hon kommit ned i förmaket,
hörde hon betjänten anmäla: »Konstantin Dmitritj Levin.»
Furstinnan befann sig ännu på sitt rum och ej heller fursten
hade kommit. »Det går som jag tänkt», flög det genom
huvudet på Kitty, och allt hennes blod strömmade åt
hjärtat. Hon blev förskräckt över sin blekhet, då hon i
detsamma såg sig i spegeln.

Nu visste hon, att han helt säkert infunnit sig tidigare
för att finna henne ensam och framställa sitt frieri. Och
just då framstod med ens för henne hela saken för första
gången från en ny sida. Nu först begrep hon, att frågan icke
bara rörde sig om henne själv — med vem hon skulle bli

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:26:20 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/karenina/1/0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free