Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nervöst utseende, med svarta glänsande ögon. Hon var
varmt fäst vid Kitty, och som ofta är fallet vid gifta damers
vänskap med ännu ogifta tog sig hennes tillgivenhet för
väninnan uttryck i en åstundan att få denna bortgift enligt
vad hon ansåg för idealet av lycka. Hennes önskan var att
få henne gift med Vronskij. Levin, som hon i början av
vintern ofta hade träffat hos Stjerbatskijs, hade alltid
misshagat henne. Det var hennes ständiga favoritnöje att så
ofta de sammanträffade smått göra narr av honom.
— Det roar mig, då han från sin storhets höjd ser ner
på mig eller då han plötsligt avbryter sitt djupsinniga
samtal med mig, därför att jag är dum, eller då han visar sig
nedlåtande mot mig. Ja, just hans nedlåtenhet fägnar mig.
Jag är glad, att han inte kan tåla mig, — brukade hon säga
om Levin.
Och hon hade rätt, ty Levin kunde verkligen icke tåla
henne och föraktade henne just för det, som hon ville yvas
över och försökte räkna sig till förtjänst, — för hennes
nervers överspändhet och hennes överförfinings förakt och
oförstående för allt kraftigt och livsdugligt.
Mellan grevinnan Nordstone och Levin hade det för
övrigt inom umgängeslivet alls ej så ovanliga tillståndet
uppstått, att två personer, som i det yttre bevarade ett
vänskapligt uppträdande, i själ och hjärta till den grad hyste
ett ömsesidigt förakt, att de icke kunde ta varandra på
allvar, ja, icke ens längre kunde bli förolämpade av varandras
ord.
Grevinnan Nordstone störtade sig genast över Levin.
— Å! Konstantin Dmitritj! Har ni då kommit
tillbaka till vårt lastbara Babylon, — sade hon, räckande
honom sin lilla gulbleka hand, genast erinrande sig ett
yttrande av honom från början av vintern, att Moskva var ett
Babylon. — Nå, har Babylon bättrat sig eller har ni låtit
fördärva er? — tillade hon med ett försmädligt leende och
såg bort mot Kitty.
— Det smickrar mig, att mina ord blivit lagda på
minnet, — svarade Levin, som hunnit sansa sig, och nu sin
vana trogen med ens gled in i ett på en gång skämtsamt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
