Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom som om han var den förste, som upptäckt denna
förströelse och han njöt av sin upptäckt.
Om han hade kunnat höra, vad hennes föräldrar denna
kväll hade sagt till varandra, om han blivit invigd i
familjens sätt att se och fått veta, att Kitty komme att störtas i
olycka, om han icke gifte sig med henne, skulle han ha
blivit högeligen förvånad och icke velat sätta tro därtill.
Han kunde icke förstå, att det, som beredde honom ett
sådant stort och utsökt nöje och icke minst även henne,
kunde vara något fördömligt. Och ännu mindre kunde
han förmå sig att tro, att han hade någon skyldighet att
gifta sig.
Äktenskapet hade aldrig hägrat för honom såsom
någon framtidsmöjlighet. Till familjelivet saknade han icke
blott varje dragning, utan han såg därpå, särskilt på den
gifte mannen, som på något från hans ungkarlssynpunkt
högst främmande, halvt fientligt och framför allt löjligt.
Men ehuru Vronskij icke alls hade någon misstanke om
vad föräldrarna sinsemellan hade talat, kände han dock,
då han denna afton lämnade Stjerbatskijs, att det andliga
band, som uppstått mellan honom och Kitty, nu hade blivit
så starkt, att man måste företaga något. Men vad som
kunde eller borde göras, hade han icke klart för sig.
»Ja, det är däri tjuskraften ligger», — tänkte han på
vägen från Stjerbatskijs, som alltid därifrån medförande en
angenäm känsla av renhet och friskhet, delvis orsakad
därav att han på hela aftonen icke rökt, och nu särskilt
bärande en känsla av behag uppväckt av hennes kärlek till
honom, — »just däri består det, att varken hon eller jag
har sagt något, men vi har ändock på blickarnas och
tonfallens språk förstått varandra så väl, att hon i dag
tydligare än någonsin sagt mig, att hon älskar. Och hur ljuvt,
enkelt och troskyldigt. Jag känner mig själv bättre, renare.
Jag känner, att jag har ett hjärta och att det hos mig
finns något gott. Ack, dessa ljuva, kärleksfulla ögon! — —
Nå, och så? Låt gå! Hon och jag har det bra som det är.»
— Och han började överlägga om var han lämpligen kunde
avsluta sin afton.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
