Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle komma. »Ja, för resten är ju Anna inte skuld till
något, — tänkte Dolly. — Jag har aldrig hört annat än
gott om henne och personligen har jag av henne ej erfarit
annat än älskvärdhet och prov på vänskap.» Det var
visserligen sant, att då hon tänkte på sina intryck från
Karenins i Petersburg, hon tyckte sig minnas, att deras hem icke
hade behagat henne, det var något konstlat i makarnas
samliv. »Men varför skulle jag inte ta emot henne? Bara
hon inte ämnar komma hit för att söka trösta mig! —
tänkte Dolly. — Alla trösteord och förmaningar och tal om
kristlig fördragsamhet — allt detta har jag tusentals
gånger tänkt igenom, det hjälper inte.»
Alla dessa dagar hade Dolly varit ensam med barnen
och hon hade icke velat tala med någon om sin olycka. Men
med denna sorg i själen kunde hon icke heller börja ett
samtal med någon om likgiltiga ting. Hon visste, att hon på ett
eller annat sätt skulle komma att för Anna säga allt, och
än gladde henne tanken på hur hon skulle uttrycka sig, än
plågade henne tvånget att behöva blotta sin förnedring
inför Anna, hennes mans syster, och av henne få åhöra
övertänkta förmaningar och trösteord.
Hon satt och väntade på henne seende på klockan minut
efter minut, men just det ögonblick, då hennes svägerska
kom, var hon frånvarande i tankarna, så att hon ej lade
märke till ringningen på ytterdörren.
Vid fraset av en klänning och ljudet av steg vid tröskeln
såg hon upp, och i hennes förpinade ansikte kom ett uttryck
snarare av förvåning, än av glädje. Hon reste sig och
välkomnade sin svägerska med en omfamning.
— Vad, är du redan här? — sade hon och kysste henne.
— Dolly, vad det gläder mig att få råka dig.
— Det gläder mig också, — sade Dolly med ett svagt
leende och ansträngde sig att av Annas ansiktsuttryck sluta
sig till, om hon hade fått reda på saken. »Hon vet det nog»,
tänkte hon märkande ett skimmer av medlidsamt
deltagande i Annas ansikte. — Kom, så skall jag föra dig till ditt
rum, — fortsatte hon önskande uppskjuta tiden för den
förestående uppgörelsen så mycket som möjligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
