Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— O, jag förstår! Jag förstår, kära Dolly, jag förstår,
— inföll Anna tryckande hennes hand.
— Och tror du, att han inser allt det fasansfulla i min
ställning? — fortsatte Dolly. — Visst inte! Han är nöjd
och lycklig.
— O, nej! — avbröt Anna häftigt. — Han är förbi, han
är tillintetgjord av ånger.
— Är han mäktig ånger? — avbröt Dolly och såg sin
svägerska oavvänt in i ögonen.
— Ja, jag känner honom. Jag har inte kunnat se på
honom utan att erfara djupt medlidande. Vi känner honom
båda. Han är god, men han är stolt, och nu är han så
förödmjukad. Det som mest rörde mig... (och här kom Anna
in på det, som mest av allt kunde beveka Dolly) det är två
saker som plågar honom: det ena är känslan av skam vid
tanken på barnen, det andra är det, att han, som älskar
dig... ja, ja, som älskar dig över allt i världen, — hejdade
hon Dolly som här ville göra en invändning — har tillfogat
dig ett sådant ont, förkrossat dig. »Nej, nej, hon förlåter
inte», sade han ständigt.
Dolly stirrade tankfullt framför sig lyssnande till
svägerskans ord.
— Ja, jag förstår, att hans ställning är förfärlig: den
skyldige måste ha det värre än den oskyldige, — sade hon,
— om han känner med sig, att all olycka beror på hans
skuld. Men hur kan jag förlåta honom, hur skall jag åter
kunna vara hans hustru efter detta? Att leva med honom
måste nu för mig bli en plåga, just därför, att jag älskar
min forna kärlek till honom...
En snyftning avbröt hennes ord.
Men åter började hon, liksom varje föregående gång
då hon hållit på att vekna, att tala om det som mest
upprörde henne.
— Hon är ju ung, hon är ju vacker, — fortsatte hon. —
Du förstår väl, Anna, att ungdom och skönhet berövats
mig... av vem? Av honom och hans barn. Jag har nött
ut mig i hans tjänst, och nu behagar honom naturligtvis en
tom, men ungdomlig varelse mera. De har helt säkert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
