- Project Runeberg -  Anna Karenina : roman i åtta delar (Agrell) / Förra bandet /
104

(1926) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Sigurd Agrell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XX - XXI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Nej, först jag! Nej, jag! — skreko barnen, som
druckit sitt te och nu kommo utspringande till tant Anna.

— Alla på en gång! — sade Anna och sprang leende emot
dem och slog armarna om hela klungan av sprattlande och
i förtjusning skrikande barnungar.

XXI.



Då de stora skulle inta sitt te, kom Dolly ut ur sitt rum.
Stepan Arkadjevitj kom däremot icke. Han hade tydligen
genom den bakre dörren lämnat hustruns rum.

— Jag är rädd för att det blir kallt för dig däruppe, —
sade Dolly vändande sig till Anna, — jag skulle vilja låta
dig flytta ner hit, så finge vi det närmare till varandra.

— Å, ha inga bekymmer för mig, — svarade Anna, och
såg på Dollys ansikte, bemödande sig att lista ut, om det
kommit till en försoning eller icke.

— Det blir bra ljust för dig här, — sade svägerskan.

— Jag får säga dig, att jag alltid och överallt sover som
ett murmeldjur.

— Vad är det frågan om? — inföll Stepan Arkadjevitj,
som kommit ned från sitt arbetsrum, vänd till hustrun.

På hans röst förstodo strax både Kitty och Anna, att
en försoning kommit till stånd.

— Jag vill låta Anna flytta hit ner, men då måste
gardinerna ändras. Det kan ingen annan göra, det måste jag
själv, — svarade Dolly vänd till sin man.

»Gud vete, om de försonats riktigt», tänkte Anna,
hörande den kalla och stillsamma tonen i Dollys röst.

— Ack, låt det vara, Dolly, varför sådant besvär, —
sade mannen. — Tillåter du, skall jag göra allt...

»Ja, de måtte ha försonats», tänkte Anna.

— Jag känner till, hur du gör allt, — svarade Dolly:
— du säger till Matvej att göra det som är omöjligt att göra,
men själv ger du dig i väg, och han krånglar till allt, — och
det vanliga försmädliga småleendet krusade Dollys
mungipor, då hon sade detta.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:26:20 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/karenina/1/0110.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free