Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i det yttre fogade sig efter Korsunskijs muntert högljudda
kommandorop, som än drevo alla att kasta sig i stor rond,
än i chaîne. Hon iakttog, och hennes hjärta
sammansnördes allt hårdare och hårdare. »Nej, det är inte mängdens
beundran, som berusat henne, det är en hänryckning som
kommer från en enda. Och denne ende — är det då han?»
Varje gång, han talade till Anna, glimmade ett
glädjeskimmer till i hennes ögon och ett leende av lycka darrade kring
hennes röda läppar. Hon gjorde liksom våld på sig själv
för att icke visa dessa tecken på glädje, men de
uppenbarade sig av sig själva i hennes ansikte. »Nå, men han?»
Kitty såg på honom och greps av fasa. Detsamma, som
Kitty så klart kunde läsa i Annas ansikte, märkte hon också
hos honom. Vart hade hans behärskade, stela sätt tagit
vägen, var var då det sorglöst lugna uttrycket i hans
ansikte? Nej, nu böjde han var gång han vände sig till henne
på huvudet, som ville han falla ned inför henne och i hans
blick vilade ett uttryck av undergivenhet och ängslan.
»Jag vill inte såra någons känslor» — tycktes hans blick
gång på gång säga, — »jag vill endast rädda mig, och jag
vet inte hur.» Hans ansikte hade ett uttryck, som hon aldrig
förr sett.
De talade om gemensamma bekanta, de förde ett till
det yttre rent obetydligt samtal, men en känsla sade Kitty
att varje ord de yttrade hade att bestämma om deras och
hennes öde. Och det egendomliga var, att fast de i själva
verket blott talade med varandra om att Ivan Ivanovitj
var bra löjlig med sin ständiga franska, att Jeletskaja borde
kunnat få en bättre fästman, i alla fall dessa ord för dem
hade en viss betydelse och att de lika väl som Kitty kände
detta. Hela balen, hela världen skymdes i Kittys själ av
ett töcken. Endast den stränga sällskapliga uppfostran
man givit henne höll henne uppe och fick henne att göra
vad som fordrades av henne, att dansa, att svara på frågor,
att tala, ja, till och med att le. Men strax innan masurkan
skulle begynna och man redan börjat ställa undan stolar
och några av de i balen deltagande paren drogo sig ut i stora
salen från de mindre salongsrummen, kom en känsla av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
