Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han tänkte på den skamliga process brodern inlett mot
Sergej Ivanovitj, därför att han fått för sig att denne icke
betalat honom hans andel i arvet efter modern, och
slutligen på hans sista tilltag att fara bort för att ta tjänst i ett
av de västra guvernementen, där han kom i delo med
rättvisan, därför att han misshandlat en byfogde... Allt detta
var gement, men för Levin framstod det icke så uselt, som
det måste tyckas dem, som icke kände Nikolaj, icke kände
hans livs historia, icke kände hans hjärta.
Levin tänkte på att under den tid, då Nikolaj hade sin
fromhetsperiod, då han helt ville gå upp i munkliv, fasta
och kyrkobesök, då han i religionen sökte efter hjälp att
tygla sin lidelsefulla natur, hade ingen brytt sig om att ge
honom ett stöd, utan alla, även Levin själv, hade drivit
gäck med honom. De hade retat honom, kallat honom Noa
och munken; och då det bar utför med honom, hade ingen
hjälpt honom, utan alla hade med fasa och avsky vänt
sig från honom.
En känsla sade Levin, att hans bror Nikolaj i själ och
hjärta, i sin varelses innersta djup, trots allt nedrigt i sitt
liv, icke var mer skuldbelastad än de som föraktade honom.
Han rådde icke för att han blivit född med en våldsam
karaktär parad med ett i vissa avseenden inskränkt
förstånd. Han hade dock alltid velat vara god. »Jag skall
säga honom allt, jag skall få honom att säga mig allt och
jag skall visa honom, att jag håller av honom och därför
förstår honom», överenskom Levin med sig själv, då han vid
elvatiden körde fram till det hotell, som adressen gav
anvisning på.
— En trappa upp, N:o 12 och 13, — svarade portieren
på Levins förfrågan.
— Är han inne?
— Ja, han torde vara hemma.
Dörren till N:o 12 stod halvöppen. I ljusstrimman
därifrån trängde det ut en tät rök av svag och billig tobak och
ljudet av en för Levin okänd röst hördes. Men Levin förstod
strax, att brodern var där, han hörde hans hostningar.
Då han stod vid dörren, sade den ökända rösten:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
