Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Allt beror på hur förståndigt och insiktsfullt saken
bedrives.
Konstantin Levin tittade in genom dörren och såg, att
den som talade var en ung man med en väldig massa hår på
huvudet, klädd i en grov veckad livrock. En ung koppärrig
kvinna i en urringad ylleklänning utan ärmar satt på
soffan. Brodern kunde han icke se. Hjärtat snörptes samman
på Konstantin vid tanken på att hans bror levde mitt bland
sådana människor. Ingen hörde honom och medan
Konstantin tog av sig sina galoscher hörde han på vad herrn i
livrocken sade. Han talade om något planerat företag.
— Ja, må fan ta dem, de privilegierade klasserna, —
hostade broderns röst. — Masja, skaffa oss lite kvällsmat och
giv oss vad som är kvar av vinet, annars går vi.
Kvinnan reste sig och gick utanför en avbalkning i
rummet och fick syn på Konstantin.
— Det är en herre där, Nikaloj Dmitritj, — sade hon.
— Vad behagas — ljöd vresigt Nikolaj Levins röst.
— Det är jag, — svarade Konstantin Levin och steg
fram i ljuset.
— Vilken jag? — inföll Nikolaj i ännu vresigare ton.
Det hördes, hur han brådskande steg upp och stötte mot
något, och så varseblev Levin framför sig i dörren broderns
välbekanta gestalt, som emellertid genom sitt förvildade
och sjukliga utseende gjorde honom bestört. Nikolaj stod
där lång, mager och kutryggig med stora förskrämda ögon
Han var ännu magrare än för tre år sedan, då
Konstantin Levin sist sett honom. Han bar en bonjour med korta
skört, och hans långa lemmar syntes väldigare än vanligt.
Håret hade glesnat, men samma stubbiga mustascher täckte
läpparna och det var samma naiva ögon, som underligt
stirrade mot den inträdande.
— Å, Kost’ja! — utbrast han plötsligt, kännande igen
sin bror, och det kom en glad glimt i hans ögon. Men i
samma sekund såg han sig om mot den unge mannen inne
i rummet och med huvud och hals gjorde han en spasmodisk
rörelse som om halslinningen tryckte honom, och ett helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
