Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han tänkte på de anmärkningar han gjort mot Tyndall
för dennes självbelåtenhet över sin experimentskicklighet
och för hans brist på filosofisk åskådning. Och så plötsligt
kom den glada tanken på honom: »om två år kommer jag
att i min kreatursuppsättning ha två frisiska kor och Pava
själv kan än vara i livet och Berkut kan ha fått tolv unga
döttrar...» Han grep sig åter an med boken. »Nå, gott,
elektricitet och värme är ett och detsamma. Men är det
möjligt att för att avgöra den frågan sätta den ena
storheten i stället för den andra? Nej. Nå, hur? Den
gemensamma förbindelsen mellan alla naturens krafter förnimmes
i alla fall instinktivt... Det blir förträffligt, då Pavas
dotter blir en stor rödbrokig ko... Förträffligt! Att gå ut
med hustru och gäster och möta hela kreaturshjorden...
Min hustru kommer att säga: jag och Kost’ja pysslar om
denna kalv som vore det ett barn. — Hur kan det intressera
er så? — säger min gäst. — Allt som intresserar honom,
intresserar mig, — säger hon. Men vem är denna hon?» Och
så kom han att tänka på vad som hänt i Moskva... »Nå
vad är att göra? Jag rår inte för det. Men nu skall allt gå
efter en ny plan. Det är struntprat, att livet inte tillstäder
det, att det förgångna inte tillstäder. Det gäller att sträva
efter att leva bättre, mycket bättre...» Han lyfte en
smula på huvudet och föll i tankar. Gamla Laska, som
ännu inte helt hämtat sig efter glädjen över hans hemkomst
och varit ute och sprungit ett slag utomhus för att få
skälla litet, vände tillbaka viftande med svansen. Förande en
fläkt av frisk nattluft med sig kom hon fram till honom
och stack huvudet under hans arm, ängsligt gnällande för
att bli smekt.
— Den kan inte tala, — sade Agafja Michajlovna. —
Men hunden förstår, att husbonden kommit tillbaka och att
han är ledsen.
— Varför ledsen?
— Å, skulle jag inte se, far lille? Jag har känt många
herrar, jag. Se’n jag var liten har jag vuxit upp bland
herrskap. Det gör ingenting, far lille. Bara man har hälsan och
rent samvete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
