Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ansikten, som skymtade i halvdunklet och samma röster,
som hördes, och Anna började läsa och följde med i det hon
läste. Annusjka hade redan slumrat in hållande fast den
röda handväskan på sitt knä med sina breda händer, som
voro iförda handskar, av vilka den ena var trasig. Anna
Arkadjevna läste och kände ett behag av att läsa, att följa
med i återspeglingen av andras liv. Hon bar inom sig en
alltför stor livslust. Läste hon om hur romanens hjältinna
pysslade om en sjuk — fick hon ett begär att med ljudlösa
steg gå över golvet i ett sjukrum. Läste hon om hur en
parlamentsledamot höll ett tal — fick hon lust att hålla
detta tal. Läste hon om hur lady Mary deltog i
parforcejakt, förargade sin svägerska och förundrade alla genom sin
oförvägenhet — fick hon lust att göra detsamma. Men
nu var intet tillfälle för handling, och oavbrutet vändande
den glatta papperskniven mellan sina små händer gav hon
sig helt hän åt läsningen.
Romanens hjälte stod just inför uppnåendet av sin
engelska lycka, baronettitel med tillhörande gods, och Anna
önskade som bäst att i hans sällskap bege sig till detta gods,
då plötsligt en känsla sade henne, att han egentligen borde
blygas — och hon å hans vägnar. Varför skulle han då
blygas? »Varför bör jag då blygas?» frågade hon sig själv med
förolämpad förvåning. Hon lade från sig boken och lutade
sig mot det stoppade ryggstödet med bägge händer hårt
tryckta om papperskniven. Det fanns ju intet att blygas
för. Hon lät de senaste Moskvaminnena dra förbi sig. Alla
voro goda, behagliga. Hon mindes balen, hon mindes
Vronskij och hans förälskade, undergivna ansiktsuttryck, hon
erinrade sig hela sitt förhållande till honom: däri låg intet
att blygas över. Och trots detta blev just under dessa
erinringar hennes känsla av blygsel allt starkare, som om
någon inre röst just då, när hon tänkte på Vronskij, sade
till henne: »varmt, alldeles för varmt, det bränns». »Nå, än
se’n?» — sade hon i beslutsam ton till sig själv och bytte
plats på soffan. — »Vad vill detta säga? Är jag då rädd
att se på denna sak som den är! Skulle det då mellan mig
och denne unge officer finnas eller kunna finnas något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
