Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XXX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han talade i vördnadsfull ton men så fast och
beslutsamt, att hon en lång stund icke visste, vad hon skulle
svara.
— Det är illa av er att säga så, och jag ber er, om ni är
en hederlig man, att glömma vad ni sagt, liksom jag vill
glömma det, — sade hon slutligen.
— Inte ett ord, inte en rörelse av er kommer jag att
glömma, kan jag glömma...
— Nog, nog! — utropade hon och gjorde ett fåfängt
försök att få ett strängt uttryck i sitt ansikte, som han
lidelsefullt betraktade. Hon grep med handen om den kalla
ledstången, svingade sig upp på trappsteget och försvann
in i vagnen. Men i den lilla korridoren hejdade hon sig och
blev stående för att i tankarna genomgå vad som skett. Utan
att erinra sig vare sig sina egna ord eller hans, kände hon
instinktivt, att detta korta samtal fört dem förfärligt nära
varandra. Och hon var på en gång förskräckt och lycklig
häröver. Sedan hon stått stilla några sekunder, gick hon in
i kupén och satte sig ned på sin plats. Det tillstånd av
överspänning, som tidigare plågat henne, hade icke blott
vänt tillbaka utan stegrade sig nu till den grad, att hon
fruktade, att när som helst något kunde brista inom henne.
Under hela natten kunde hon icke sova. Men i denna
överspänning av nerverna och i de fantasier, som fyllde hennes
inbillning, var det dock ingenting av olust och svårmod,
tvärtom, det var en lustbetonad, brännande, eggande
känsla. Fram mot morgonen slumrade Anna in i sittande
ställning, och då hon vaknade var det redan ljust och tåget
nalkades Petersburg. På en gång kommo tankar om
hemmet, om hennes man och son, om de förestående dagarnas
bestyr över henne.
Det första ansikte, hon lade märke till, så fort tåget
stannat i Petersburg och hon trädde ut ur vagnen, var
hennes mans. »Ack, Herre Gud, varför har han då fått
sådana öron?» tänkte hon, då hon såg hans kyligt högtidliga
representativa figur. Särskilt fäste hon sig vid hans
utstående öronlappar, som bildade stöd för brättena på en
kullrig hatt. Då han fick syn på henne, gick han fram till henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
