Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till ett leende, än i en glimt i ögat, var borta. Men för ett
ögonblick skönjdes dock något glittra till i hennes blick,
då hon riktade den mot honom, och fast denna eld strax
slocknade, gladdes han åt dess sekundsnabba tillvaro. Hon
kastade en blick på sin man för att se, om han kände igen
Vronskij. Alexej Alexandrovitj såg missnöjt på Vronskij
som om han i tankspriddhet sökte erinra sig, vem denne var.
Vronskijs kalla självsäkerhet stötte här — som en lie mot
en sten — emot Alexej Alexandrovitjs ännu kyligare
självsäkerhet.
— Greve Vronskij, — sade Anna.
— Å! Vi är visst redan bekanta, — sade i likgiltig ton
Alexej Alexandrovitj och sträckte fram sin hand. — Du
reste dit med modern och kommer tillbaka med sonen, —
sade han, överlagt och försiktigt, som om varje stavelse, han
gav henne, vore värd en rubel. — Ni vänder väl tillbaka
hit efter en tids permission? — sade han till Vronskij, men
utan att invänta svar av denne, vände han sig till hustrun
med en av sina ironiska frågor. — Nå, fälldes det många
tårar vid avskedet från Moskva?
Genom denna hänvändelse till sin hustru ville han låta
Vronskij förstå, att han önskade bli lämnad ensam med
henne och seende på honom snuddade han lätt vid
hattbrättet. Men Vronskij vände sig till Anna Arkadjevna:
— Jag hoppas, jag får äran att komma på besök hos er,
— sade han.
Alexej Alexandrovitj stirrade med sina matta ögon på
Vronskij.
— Med nöje, sade han kallt, — vi har mottagningar
om måndagarna. — Efter att med dessa ord ha avfärdat
Vronskij, vände han sig till hustrun: Det var då för väl,
att jag just hade en halvtimme ledig, så att jag kunde
komma och möta dig och visa dig, att min ömhet inte är
slut, — sade han fortsättande i sin småironiska samtalston.
— Du har redan nog framhävt din ömhet, för att jag
skall förstå att uppskatta den, — svarade hon, anslående
samma skämtsamma ton, samtidigt ofrivilligt lyssnande till
Vronskijs steg bakom dem. »Vad angår det mig?» tänkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
