Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och liksom mannen framkallade även sonen hos Anna
en viss känsla av besvikelse. Hon hade föreställt sig honom
vackrare, än han i själva verket var. Hon hade nu att finna
sig tillrätta med verkligheten och glädja sig åt sin gosse
sådan han var. Men även som sådan var han förtjusande
med sina blonda lockar, sina ljusblå ögon och sina trinda
ben i hårt åtsittande strumpor. Anna kände nästan en
fysisk vällust i hans kroppsliga närhet och i hans smekningar
och njöt av den moraliska befrielsekänsla hon erfor, då hon
mötte hans troskyldiga, kära blick och hörde hans barnsliga
frågor. Anna tog fram en del presenter, som Dollys barn
hade skickat med, och berättade för honom, att det i Moskva
fanns en flicka, som hette Tanja och att denna Tanja redan
kunde läsa, ja, till och med undervisa andra barn i läsning.
— Tycker du, att jag inte är så bra som hon? —
frågade Serjozja.
— För mig är du den bäste i världen.
— Det vet jag, — sade Serjozja och log.
Anna hade icke hunnit att dricka en kopp kaffe, förrän
Lidija Ivanovnas besök anmäldes. Grevinnan Lidija
Ivanovna var en storväxt, fyllig dam med osund gul ansiktshy
och vackra tankfulla svarta ögon. Anna höll av henne, men
i dag var det som om hon, då hon såg henne, för första
gången lade märke till alla hennes brister.
— Nå, min vän, är duvan med olivkvisten kommen? —
frågade Lidija Ivanovna, så fort hon trätt in i rummet.
— Ja, allt är över, men det har inte varit så allvarsamt
som vi tänkte, — svarade Anna. — För övrigt är min
svägerska en smula för bestämd av sig.
Men grevinnan Lidija Ivanovna, som intresserade sig
för allt möjligt, som icke rörde henne, hade som vana att
aldrig höra på det som hon skänkt sitt intresse. Hon
avbröt Anna:
— Ja, det finns mycket elände här i världen. Och i dag
är jag så trött och utplågad.
— Hur så? — frågade Anna och sökte tillbakahålla ett
leende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
