Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trösta mig. Jag är tillräckligt stolt för att förbjuda mig
själv att hysa kärlek för en människa, som inte älskar mig.
— Ja, men jag säger ju inte... Blott en sak — säg mig
sanningen — sade Darja Alexandrovna och grep systern
om handen: — säg mig, vad sade Levin dig?
Nämnandet av Levins namn berövade synbarligen Kitty
den sista resten av självbehärskning, hon flög upp från
stolen, slängde sitt skärpspänne i golvet och fäktande med
armarna utbrast hon:
— Vad har Levin i detta sammanhang att göra? Jag
förstår inte, varför du behöver plåga mig? Jag har sagt och
jag upprepar det, att jag är stolt och aldrig, aldrig
kommer att göra det, som du gör för att återknyta samlivet
med en människa, som bedragit dig, som älskar en annan
kvinna. Jag förstår inte detta! Jag kan inte, jag kan inte!
Och då hon sagt dessa ord, tittade hon på systern, och
då hon märkte, att Dolly stod tyst med sänkt huvud, satte
sig Kitty vid dörren i stället för att som hon ämnat gå ut ur
rummet, dolde ansiktet i en näsduk och böjde ned huvudet.
Ett par minuter varade tystnaden. Dolly tänkte på sig
själv. Den förödmjukelse, som hon alltid bar på, förnams
nu mer än vanligt smärtsamt, då systern påmint om den.
Hon hade icke väntat en sådan grymhet av sin syster och
vredgades på henne. Men plötsligt hörde hon fraset av en
klänning och samtidigt ljudet av en kvävd snyftning, och
någons armar sträckte sig nedifrån upp mot henne och
omfamnade hennes hals. Kitty låg på knä framför henne.
— Lilla Dolly, jag är så olycklig, så olycklig! — viskade
hon med ångerfull röst.
Och det älskliga tårdränkta ansiktet dolde sig i Darja
Alexandrovnas kjol.
Det var som om tårar voro den oumbärliga olja, utan
vilken maskinen för ömsesidigt förstående systrarna
emellan icke kunde komma i gång, — sedan de gråtit ut,
började de åter samtala, men vidrörde icke det, som upptog
deras tankar, utan talande om likgiltiga ting kommo de till
förståelse av varandra. Kitty förstod, att de ord, hon i
vredesmod fällt om systerns förödmjukelse och hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
