Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jag önskar ingenting högre än att vara fångad, —
svarade Vronskij med sitt lugna, godmodiga leende. — Om
jag beklagar något, så är det blott det, att jag är alltför
litet fångad, om jag får säga sanningen. Jag börjar förlora
hoppet.
— Vad för hopp skulle ni kunna ha? — sade Betsy,
liksom sårad å sin väninnas vägnar: — entendons nous... —
Men i hennes ögon skymtade en glimt, som sade, att hon nog
lika bra som han begrep vad slags hopp, han kunde ha.
— Inget — sade Vronskij med ett leende, som blottade
två täta tandrader. — Förlåt, — tillade han och tog
teaterkikaren från henne och började över hennes nakna skuldra
betrakta logen mitt emot. — Jag är rädd, att jag gör mig
löjlig.
Han visste mycket väl, att han i Betsys ögon liksom i
hela stora världens tycke icke tedde sig löjlig. Han visste
mycket väl, att i dessa människors uppfattning visserligen
rollen av olycklig älskare till en ung flicka eller annan fri
kvinna kunde te sig löjlig, men att däremot rollen av en
man, som uppvaktade en gift kvinna och som till varje pris
satte in sitt liv på att driva henne till äktenskapsbrott, för
dem ägde något vackert och storslaget och alls icke kunde
vara löjlig, och därför sänkte han kikaren med ett stolt,
under mustaschen gladlynt lekande skratt och såg på sin
kusin.
— Och varför kom ni inte på middagen? — sade hon
med en beundrande blick på honom.
— Ja, det måste jag berätta för er. Jag var upptagen,
och vet ni med vad? Jag kan slå vad om, att ni inte kan
gissa det. Jag hade att söka försona en äkta man med en
herre, som förolämpat hans fru. Ja, det är sant!
— Nå, och lyckades försoningen.
— Nästan.
— Det måste ni berätta för mig, — sade hon och reste
sig. — Kom hit nästa mellanakt.
— Omöjligt: jag skall fara till franska teatern.
— Fara från Nilsson? — frågade Betsy förfasad, fast hon
icke kunde skilja Nilsson från vilken körsångerska som helst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
