Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
märkte, att djupet av hennes själ, som förut alltid varit
öppet för honom, nu var slutet för honom. Och därtill
märkte han på tonen av hennes röst, att hon icke
bekymrade sig härom, utan liksom rakt på sak sade till honom:
ja, det är slutet, och det måste vara så och kommer att
förbli så. Han erfor nu samma känsla, som en person, som
vänder hem och finner sitt eget hus stängt för sig. »Men
kanhända», tänkte Alexej Alexandrovitj, »går det att få
tag i nyckeln».
— Jag vill varna dig, — sade han med låg röst, —
därför att du genom oförsiktighet och tanklöshet kan ge folk
anledning att tala om dig. Ditt alltför livliga samtal i dag
med greve Vronskij (han uttalade med fast och lugn ton
dennes namn) riktade uppmärksamheten på dig.
Han såg medan han talade på hennes leende, i denna
stund för honom skrämmande ogenomträngliga ögon och
under hela tiden kände han tydligt gagnlösheten och
fåfängheten hos sina ord.
— Du är dig alltid lik, — svarade hon liksom icke alls
förstående honom eller med avsikt blott viljande begripa
det sista av vad han sagt. — Än tycker du, att det är
obehagligt, att jag är dyster, än misshagar det dig, att jag är
glad. Jag var inte vid dåligt humör. Känner du det
förolämpande?
Alexej Alexandrovitj darrade till och bräckte med
händerna för att få fingrarna att knaka.
— Ack, snälla du, gör inte så med händerna, jag tycker
inte om det, — sade hon.
— Anna, är det verkligen du? — sade Alexej
Alexandrovitj stilla och höll tillbaka sina handrörelser, görande våld
på sig.
— Ja, vad är det då? — sade hon med ett fullt uppriktigt
uttryck av komisk förvåning. — Vad vill du mig?
Alexej Alexandrovitj teg en stund och torkade med
handen panna och ögon. Han märkte, att i stället för det,
som han ämnat säga, d. v. s. varna henne att begå något
som var ett fel i världens ögon, hade han ofrivilligt kommit
att uppröra sig över det, som rörde hennes samvete, hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
