Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mossklädda fuktiga marken, än den vaksamma Laska, än
skogshöjdens kala trädtoppar och den mörknande himlen, där
vita molnstrimmor drogo fram. En hök flög, makligt
svängande med vingarna, förbi långt borta högt över skogen,
en annan kom strax därefter flygande på samma sätt och i
samma riktning och försvann. Inne i snåren kvittrade
småfåglarna allt mera högljutt och beställsamt. Långt borta
ljöd plötsligt tjut av en uv, och Laska darrade till och tog
ett par steg framåt och stannade så, ivrigt lyssnande med
huvudet på sned. På andra sidan ån hördes en gök. Den
gol två gånger, men tystnade så med ens, som om den
plötsligt blivit hes och kommit av sig.
— Vad! Låter göken redan höra sig! — sade Stepan
Arkadjevitj och steg fram bakom en buske.
— Ja, jag hör, — svarade Levin, motvilligt brytande
skogens tystnad med en röst, vars klang ljöd obehagligt i
hans egna öron. — Nu kommer de snart.
Stepan Arkadjevitjs gestalt försvann åter bakom
busken, och Levin såg blott en tändsticka flamma till och
avlösas av den röda glimmande pricken på en cigarrett, som
spred en sväg blå rök.
Så hördes en knäppning. Stepan Arkadjevitj hade spänt
upp hanarna på sin dubbelbössa.
— Vad är det där för låt? — frågade Oblonskij,
vändande Levins uppmärksamhet på ett utdraget hojtande,
som något påminde om ett svagt gnäggande av en ostyrig
fölunge.
— Å, vet du inte det? Det är en harhane. Men låt bli
att prata! Hör, nu kommer de! — nästan skrek Levin och
spände hanarna.
Det hördes en avlägsen svag vissling och därpå i den
jämnt avmätta takt, som varje jägare så väl känner till, en
andra och en tredje, efter den tredje visslingen kunde man
redan höra ett knarrande.
Levin kastade blicken än åt höger, än åt vänster och så
med ens såg han framför sig mot den mattblå himlen
ovanför asptopparnas spröda spetsar en fågel. Den flög rakt emot
honom. De knarrande ljuden, som påminde om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
