Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härmade sin man och lade precis som om det varit Alexej
Alexandrovitj huvudtonen på ordet »brottslig».) Jag har
tidigare varnat er för följderna i avseende på religionen
staten och familjen. Ni har inte lytt mig. Nu kan jag inte
utlämna till offentlig skam mitt eget namn... — och min
sons, ville hon tillägga, men om sin son kunde hon icke
skämta — ... mitt eget namn till offentlig skam», och
ytterligare något i samma stil, tillade hon. — På det hela taget
kommer han att med hela sin statsmannavärdighet, med all
sin tydlighet och precision att säga ifrån, att han inte kan
lämna mig fri, men att han skall ta de mått och steg, som
ligger i hans makt, för att undvika skandal. Och han
kommer lugnt och ackurat att göra det han säger. Det är, vad
som kommer att ske. Det är inte en människa, utan en
maskin, och en elak maskin, då den blir retad, — tillade hon,
därvid erinrande sig Alexej Alexandrovitj med alla hans
kroppsliga egenheter och hans torra sätt att tala och lade
honom till last allt, som hon hos honom kunde finna av
dåligt, ur stånd att hos honom kunna urskulda något på
grund av den fruktansvärda skuld, som hon gjort sig
skyldig till inför honom.
— Men, Anna, — sade Vronskij med bevekande, mjuk
röst, sökande lugna henne, — det är dock oundvikligt att
säga honom det, och sedan får man anpassa sig efter vad
han företar sig.
— Vad, att fly?
— Ja, varför inte fly. Jag ser ingen möjlighet att
fortsätta detta... Och inte för min skull, — jag ser, att ni
lider.
— Ja, fly sin väg och bli er älskarinna, — sade hon med
ett vredgat tonfall.
— Anna, — ljöd hans milt förebrående röst.
— Ja, — fortsatte hon, — bli er älskarinna och lämna
åt fördärvet...
Hon hade åter velat säga »min son», men kunde icke
uttala dessa ord.
Vronskij kunde icke förstå, hur hon med sin starka,
ärliga natur kunde uthärda detta tillstånd av svek och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
