Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Se där går Karenin, — sade denne bäst de
samtalade. — Han söker efter sin fru, men hon sitter mitt på
läktaren. Har ni inte lagt märke till henne?
— Nej, jag har inte sett till henne, — svarade Vronskij
och gick vidare bort mot sin häst utan att ens kasta en blick
på läktaren, där Karenina skulle sitta.
Vronskij hann knappt se efter hur sadelgjorden satt, då
ryttarna blevo kallade bort till tribunen för att dra sina
tävlingsnummer. Sjutton officerare, alla med allvarlig
uppsyn, åtskilliga med bleka ansikten, begåvo sig till tribunen
och drogo sina nummer. Vronskij fick nummer sju. Så
ljöd ropet: »sitt upp!»
Besvärad av förnimmelsen att nu tillsammans med de
övriga tävlingsryttarna vara i mittpunkten för allas blickar,
steg Vronskij fram till sin häst. Spänningen, som nu grep
honom, gjorde honom som vanligt långsam och lugn i
rörelserna. Cord hade kapplöpningsdagen till ära klätt sig i sin
paradkostym: svart, hårt tillknäppt långrock, styv
stärkkrage med snibbar, som spretade mot kinderna, svart,
rundkullig hatt och blanka kragstövlar. Han var som alltid lugn
och högtidlig och höll hästen i båda tyglarna stående rakt
framför dess huvud. Frou-Frou genomlöptes ideligen av
darrningar, som hade hon feber. Med sin eldgnistrande blick
sneglade hon oroligt mot Vronskij, då han gick intill henne.
Han stack sitt pekfinger under sadelgjorden. Djuret
blinkade till med ögat, öppnade häftigt munnen och klippte
med ena örat. Engelsmannen drog läpparna till en
missbelåten min, sökande åstadkomma ett leende åt att man
ville kontrollera hans sadling.
— Sitt bara upp, blir det mindre anledning till oro.
Vronskij kastade en sista blick på sina medtävlare. Han
visste, att han under ritten icke skulle komma åt att se
dem. Två stycken hade redan ridit bort till startstället.
Galtsin, en av Vronskijs personliga vänner och en bland
de farligare konkurrenterna, svängde runt med en rödbrun
hingst, som icke ville låta honom sitta upp. En småväxt
livhusar i åtsittande ridbyxor galopperade fram sittande
hopkurad som en katt långt bak i sadeln bemödande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
