- Project Runeberg -  Anna Karenina : roman i åtta delar (Agrell) / Förra bandet /
289

(1926) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Sigurd Agrell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - XXIX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Den förtvivlan, som ni inte förstod er på att dölja,
då en viss av ryttarna störtade.

Han hade väntat, att hon skulle komma med en
invändning, men hon teg och såg rakt framför sig.

— Jag har redan bett er skicka er så i sällskapslivet,
att onda tungor inte får anledning att säga något om er.
Det var en tid, då jag talade om inre förhållanden, nu talar
jag inte mer om dem. Nu talar jag om yttre förhållanden.
Ni har betett er opassande, och jag önskar, att det inte
vidare upprepas.

Hon hörde icke hälften av vad han sade, hon erfor en
känsla av ängslan för honom och tänkte hela tiden på om
det var sant, att Vronskij icke slagit ihjäl sig. Var det om
honom man talade, då man sagt att ryttaren var oskadd,
men att hästen brutit ryggen? Hon log blott spefullt på
ett tvunget sätt, då Alexej Alexandrovitj var färdig med sitt
yttrande, och svarade ingenting, emedan hon icke hört
något av vad han sagt. Alexej Alexandrovitj hade oförskräckt
börjat sitt anförande, men då han klart fattade vad det var
han talade om, meddelade sig till honom samma skräck, som
Anna erfor. Han iakttog hustruns leende, och en underlig
förvirring kom över honom.

»Hon ler åt mina misstankar. Ja, hon kommer strax
att säga mig detsamma, som hon sagt en gång förut: att
min misstänksamhet saknar grund, att det är löjligt.»

Nu då yppandet av allt låg strax framför honom, var det
intet han så väntade på som att hon såsom en gång förut
hånfullt skulle svara honom, att hans misstankar voro
grundlösa och löjliga. Det han redan visste var så
fruktansvärt, att han nu var beredd att sätta tro till vad som helst.
Men uttrycket i hennes ansikte, som var förskrämt och
dystert, gav nu icke ens löfte om ett bedrägeri.

— Det kan hända, att jag tar miste, — sade han. —
I sådant fall får jag be om ursäkt.

— Nej, ni har inte tagit miste, — sade hon långsamt
med en förtvivlad blick riktad på hans kalla ansikte. —
Ni har inte tagit miste. Min ställning har varit förtvivlad
och kan inte vara annorlunda. Jag hör på er, men jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:26:20 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/karenina/1/0295.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free