Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - XXXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nej, det har jag inte märkt, mamma, — sade Kitty
och rodnade häftigt.
— Har du inte på länge varit hos dem?
— Vi har kommit överens om att i morgon göra en
gemensam utfärd till bergen, — svarade Kitty.
— Jaså, ja far du, — svarade furstinnan och såg
forskande på dotterns förvirrade ansikte undrande över orsaken
till hennes förlägenhet.
Samma dag kom Varenjka för att stanna på middag
och meddelade, att Anna Pavlovna hade uppgivit sitt beslut
att fara med ut till bergen morgonen därpå. Och furstinnan
märkte, att Kitty åter rodnade.
— Kitty, du har väl inte haft någon obehaglighet med
Petrovs? — sade furstinnan, då de blevo ensamma. —
Varför har hon slutat upp med att skicka sina barn hit och att
själv komma?
Kitty svarade, att ingenting förefallit mellan dem och
att hon verkligen icke kunde förstå, varför Anna Pavlovna
visat sig som om hon vore missnöjd med henne. Kitty sade
rena sanningen. Hon visste icke orsaken till Anna
Pavlovnas ändrade uppträdande, men hon anade den. Hennes
aning rörde en sak, som hon icke kunde säga modern och
som hon icke ens klart uttalade för sig själv. Det var en
sådan sak, som man kan ha vetskap om, men som det är
omöjligt att tillstå för sig själv, det vore så förfärligt och
skamligt att ta miste.
Åter och åter gick hon i tankarna igenom sitt
förhållande till denna familj. Hon erinrade sig den naiva glädje,
som brukade ta sig ett uttryck i Anna Pavlovnas runda
ansikte, då de råkades. Hon mindes deras hemliga
överläggningar om den sjuke mannen, deras planer att söka locka
honom bort från arbetet, som läkaren förbjudit honom, och
få honom ut och promenera. Hon tänkte på deras yngste
gosses tillgivenhet för henne, en liten pys, som kallade henne
»min Kitty» och icke ville lägga sig utan att hon var med.
Vad allt detta hade varit hänförande! Så mindes hon
Petrovs utmärglade gestalt, hans långa hals och hans bruna
långrock, hans glesa krusiga hår, hans frågande ögon, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
