Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Grisja grät och sade, att Nikolenjka visslat, men han
hade icke blivit straffad, och han sade, att han visst icke
grät för kakans skull — den brydde han sig icke om —,
utan därför att man varit orättvis mot honom. Det var
nu alltför bedrövligt, och Darja Alexandrovna beslöt sig
för att Grisja skulle få förlåtelse sedan hon talat med sin
engelska sällskapsdam och gick för att uppsöka denna.
Men då hon gick genom salen, fick hon se en scen, som
fyllde hennes hjärta med en sådan glädje, att tårarna kommo
henne i ögonen, och hon gav själv förlåtelse åt syndaren.
Den straffade satt vid ett hörnbord i salen, och bredvid
honom stod Tanja med en tallrik. Under förevändning att
vilja anordna middag för dockorna hade hon begärt
engelskans tillåtelse att bära sin ranson av kakan in i
barnkammarn och i stället för att bege sig dit med den hade hon
skänkt den åt brodern. Fortfarande gråtande över
orättvisan i det lidna straffet satt han och åt av kakan och
framstammade mellan sina snyftningar: »ät själv, vi skall
äta tillsammans av den... tillsammans».
Till en början hade medlidandet med Grisja uppfyllt
Tanja, sedan känslan av den egna goda handlingen, och
även hon hade tårar i ögonen. Men hon åt dock sin andel
av efterrätten utan att tillbakavisa erbjudandet.
Då de fingo syn på modern, blevo de förskräckta, men
då de lagt märke till hennes ansiktsuttryck, förstodo de, att
det de gjorde ej var något dåligt, skrattade och med
munnarna ännu fulla av kakbitar började de torka sina leende
läppar med händerna och smorde helt och hållet ned sina
glädjestrålande ansikten med tårar och sylt.
— Herre Gud! Den nya vita klänningen! Tanja! Grisja!
— ropade modern och försökte rädda klänningen, men
log samtidigt med tårade ögon ett saligt leende av
hänförelse.
De nya dräkterna togos av, flickorna fingo kläda på sig
sina vardagsblusar och gossarna sina gamla jackor och så
gavs befallning om att vursten skulle spännas för, med
Buryj även denna gång som en av parhästarna till
förargelse för rättaren. Man skulle fara ut på svampplockning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
