- Project Runeberg -  Anna Karenina : roman i åtta delar (Agrell) / Förra bandet /
375

(1926) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Sigurd Agrell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - XI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den ljusgröna avmejade marken upptornades snabbt gråa
buktande vallar av hopräfsat hö. Strax efter kvinnorna
kommo männen med sina högafflar, och av vallarna växte
det upp breda, höga, svällande volmar. På vänster hand,
på den del av ängsmarken, där höet redan blivit undanröjt,
skramlade kärror och undan för undan försvann dit den
ena hövolmen efter den andra langad upp med väldiga
tjugor och snart upptornade sig väldiga doftande lass av hö,
som hängde ned mot länderna på hästarna.

— Måtte man bara hinna, medan det är så här präktigt
bärgningsväder! Då blir det hö, som heter duga! — sade en
gubbe och satte sig ned bredvid Levin. — Det är hö så fint
som te! De tar ju opp det så flinkt som vore det korn
utströdda för en hop ankungar! — tillade han och pekade bort
mot volmarna, som lassades på. — Se’n i middags har de
gott fört undan hälften.

— Är det den sista, du? — ropade han bort till en
yngling, som svängande med hamptömmarnas ändar körde
förbi stående längst framme i kärran.

— Den sista, far! — skrek ynglingen och höll in hästen,
för ett ögonblick leende betraktande en rödkindad,
ävenledes leende kvinna, som satt med i vagnen, och så bar det
av vidare.

— Vem var det? En av sönerna, kan jag förstå — sade
Levin.

— Min yngste, — svarade gubben med ett blitt leende.

— En präktig pojke!

— Ja, han är inte oäven.

— Är han redan gift?

— Ja, sedan två år, det blir tre till Filipsfastan.

— Nå, har han några barn?

— Asch, nej, inte har det blitt några barn. Ett helt
år gick han och begrep sig på ingenting, vi har skojat med
honom för det, — svarade gubben. — Ja, men höt! Präktigt
som äkta te! — yttrade gubben, som ville byta om
samtalsämne.

Levin tittade granskande på Vanjka Parmenov och hans
hustru. De voro icke långt från honom sysselsatta med att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:26:20 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/karenina/1/0381.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free