Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alexandrovitj. Denna smärta ökades ytterligare genom
den egendomliga känsla av rent fysisk medömkan, som
hennes tårar framkallat hos honom. Men då han blivit
ensam i vagnen, förnam Alexej Alexandrovitj till sin
förvåning och glädje en känsla av fullständig befrielse både
från denna medömkan och från alla med svartsjukan
förknippade tvivel och lidanden, som på sista tiden kvalt
honom.
Han erfor samma förnimmelse som en man, vilken låtit
dra ut en tand, som länge värkt. Efter en förfärlig smärta
och den obehagliga förnimmelsen av någonting ofantligt,
större än själva huvudet, som hållit på att dragas ut ur
käken, känner den sjuke med ens knappt vågande tro på sin
lycka, att det är borta, detta, som så länge förbittrat hans
liv, fästat vid sig all hans uppmärksamhet, och att han åter
kan leva, tänka och intressera sig för annat än sin tand.
Denna förnimmelse hade nu Alexej Alexandrovitj. Smärtan
hade varit sällspord och förfärlig, men nu var den borta.
Han kände, att han åter kunde leva och tänka på annat
än blott sin hustru.
»En fördärvad kvinna, utan heder, utan hjärta, utan
religion! Jag har alltid vetat det och alltid märkt det, fast
jag av medömkan för henne själv ansträngt mig att bedra
mig», sade han till sig själv. Och han tyckte nu, att han
alltid märkt det: han erinrade sig enskildheter ur deras
förgångna liv, som aldrig förr tett sig för honom som något
dåligt, och nu visade dessa enskildheter, att hon alltid varit
fördärvad. »Jag gjorde ett misstag, då jag förenade mitt
liv med hennes. Men det finns ingenting förkastligt i detta
mitt misstag, och därför kan jag inte vara olycklig. Det är
inte jag, som är den skyldige», — sade han till sig själv —
»utan det är hon. Jag har inte med henne att göra. Hon
existerar inte för mig.»
Allt, som hade att göra med henne och deras son, för
vilken hans känslor liksom för henne hade ändrat sig, hade
upphört att intressera honom. Det enda, som nu upptog
hans tankar, var frågan om hur han på bästa, anständigaste
och för sig själv bekvämaste vis, sålunda enligt hans mening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
