Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon till och reste sig häftigt, sökande hålla tillbaka tårarna.
Och hon gick bort till skrivbordet för att skriva ett annat,
brev till honom. Men i djupet av sitt inre kände hon redan
att hon var ur stånd att kunna rycka sönder något, att hon
saknade kraft att komma ut ur den belägenhet, vari hon
kommit, hur falsk och kränkande den än var.
Hon satte sig ned vid skrivbordet, men i stället för att
skriva lade hon armarna över bordet, lät huvudet sjunka i
händerna och brast i gråt, häftigt snyftande, så att hela
bröstet skakade, så som barn bruka gråta. Hon grät över
att hennes dröm om att vinna klarhet och bestämdhet i sin
ställning för alltid blivit krossad. Hon visste redan på
förhand, att allt nu skulle bli vid det gamla och mycket värre
än det varit förr. Hennes känsla sade henne, att den
ställning, hon intog i samhället och som denna morgon synts
henne så intig, i alla fall var henne kär, och att hon icke
skulle bli i stånd att utbyta den mot den föraktade
belägenhet, vari en kvinna, som övergett sin man och sin son och
förenat sig med en älskare, måste råka, att hur hon än
komme att anstränga sig, hon ändå aldrig kunde bli
starkare än sig själv. Hon skulle aldrig komma att få erfara
frihet i sin kärlek, utan alltid förbli en brottslig hustru,
ständigt stående under hotet att bli avslöjad, bedragande
sin man, stående i en skamlig förbindelse med en
främmande, oavhängig man, med vilken hon aldrig skulle kunna
leva ett och samma liv. Hon visste, att det skulle bli så,
och tillika var det henne så förfärligt, att hon icke ens
kunde föreställa sig, hur det till sist skulle sluta. Och hon
skakades av ohejdad gråt, grät som ett straffat barn.
Vid ljud av steg — det var betjänten, som kom in —
spratt hon till, och döljande sitt ansikte, så att han ej såg
det, låtsades hon skriva.
— Kuriren ber att få svaret, — anmälde betjänten.
— Svaret? Jaså, — sade Anna, — bed honom vänta.
Jag skall ringa.
»Vad kan jag skriva? — tänkte hon. — Vad kan jag
ensam komma till för beslut. Vad vet jag? Vad vill jag?
Vad håller jag av?» Åter fick hon en förnimmelse av, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
