Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hur bär ni er åt, att ni inte har tråkigt? Ser man
bara på er, blir man glad. Ni lever med, men jag känner
bara ledsnad.
— Hur kan ni ha tråkigt? Er sällskapskrets är ju den
gladaste i Petersburg, — sade Anna.
— Det är möjligt, att det för dem, som inte tillhör vår
krets, känns ännu tråkigare. Men vi, åtminstone jag, har
inte roligt utan förfärligt, förfärligt tråkigt.
Sappho, som tänt en cigarrett, begav sig ut i
trädgården åtföljd av de båda ungherrarna. Betsy och Strjomov
stannade kvar vid tebordet.
— Vad det är tråkigt! — sade Betsy. — Sappho säger,
att man i går roade sig mycket hos er.
— Ack, så trist det var! — utbrast Liza Merkalova. —
Vi begav oss alla hem till mig efter kapplöpningen. Och
det var uteslutande de samma, de samma. Allt var ett och
samma. Hela aftonen satt man och hängde på soffor. Vad
är det för roligt i det? Nej, hur bär ni er åt, att ni inte
har tråkigt? — vände hon sig åter till Anna. — Man
behöver bara kasta en blick på er, så märker man — där är en
kvinna, som kan vara lycklig eller olycklig, men som inte
känner ledsnad. Lär mig, hur ni bär er åt!
— Jag bär mig inte alls åt, — svarade Anna rodnande
över dessa rakt på sak gående frågor.
— Jo, se det är just bästa sättet, — kom Strjomov och
lade sig i samtalet.
Strjomov var en man på bortåt femti år med gråsprängt
hår, men ännu vid god vigör, allt annat än vacker, men med
ett karakteristiskt, klokt ansikte. Liza Merkalova var
systerdotter till hans hustru och han tillbragte all sin lediga
tid i Lizas sällskap. När han träffade Anna Karenina,
bemödade sig Strjomov, som inom ämbetsmannavärlden
stod på fientlig fot med Alexej Alexandrovitj, att som den
kloke världsman han var visa sig särskilt älskvärd mot sin
fiendes hustru.
— Vem vet, — grep han in i konversationen med ett
fint leende på läpparna, — om inte det är det bästa medlet.
Jag har för länge sedan sagt er, — vände han sig till Liza
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
