- Project Runeberg -  Anna Karenina : roman i åtta delar (Agrell) / Förra bandet /
428

(1926) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Sigurd Agrell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - XXI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hindersamt, — och det är att vara gift. Hur, ja, hur skall
jag säga dig, vad jag tänker, — sade Serpuchovskoj, som
tyckte om att finna ut liknelser, — vänta litet! Jo,
liksom man bara kan bära en börda och samtidigt utföra
något med händerna, när man har bördan fastsurrad på
ryggen, — och det är äktenskapet. Det fick jag erfara, då jag
gift mig. Med ens blev mina händer fria. Men om man utan
att gifta sig skulle dra samma last med sig, — skulle
händerna bli så upptagna, att man ingenting skulle kunna
uträtta. Se på Mazankov, Krupov. De har fördärvat sina
karriärer för kvinnors skull.

— Men vilka kvinnor! — sade Vronskij, erinrande sig
en fransyska och en aktris, med vilka de båda männen hade
kärleksförbindelser.

— Det är värre, ju mer framskjuten ställning en kvinna
har, bara värre. Eller sak samma. Om det inte är att
släpa en börda med sig, så är det att rycka den till sig från
en annan.

— Du har aldrig älskat, — sade Vronskij i dämpad ton
och stirrade framför sig tänkande på Anna.

— Kan så vara. Men du skall lägga på minnet, vad jag
sagt dig. Och en sak till: kvinnorna ser mycket mer på det
materiella än männen. Vi göra något oerhört av vår kärlek,
men de håller sig alltid terre-à-terre.

— Strax, strax! — vände han sig till en betjänt, som
kommit in i rummet. Men betjänten hade icke, som de
trodde, kommit för att åter igen ge dem en kallelse. Han
hade med sig en biljett till Vronskij.

— Ett bud från furstinnan Tverskaja har avlämnat det
här.

Vronskij bröt kuvertet och blev blossande röd.

— Jag har fått huvudvärk, jag går hem, — sade han
till Serpuchovskoj.

— Nå, farväl då. Ger du mig carte blanche?

— Vi får talas vid senare. Jag skall se till att jag
träffar dig i Petersburg.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:26:20 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/karenina/1/0434.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free