- Project Runeberg -  Anna Karenina : roman i åtta delar (Agrell) / Förra bandet /
431

(1926) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Sigurd Agrell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - XXII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Det kan vara detsamma, — sade hon och lade sin
arm på hans, — låt oss gå, jag måste tala med dig.

Han förstod, att något hänt och att detta möte icke
skulle bli av glädjande slag. I hennes närvaro hade han ej
sin egen vilja i sin makt: utan att veta orsaken till hennes
oro, kände han redan, att han ofrivilligt lät samma oro gå
över till sig själv.

— Vad, vad då? — frågade han tryckande med
armbågen mot hennes arm och bemödande sig att i hennes
ansikte läsa hennes tankar.

Hon gick tigande några steg framåt för att samla sin inre
kraft och stannade så plötsligt.

— Jag sade dig inte i går, — började hon, snabbt och
djupt dragande efter andan, — att då jag for hem med
Alexej Alexandrovitj, meddelade jag honom allt... sade,
att jag inte kan vara hans hustru, att... och jag sade allt.

Lyssnande till henne lutade han sig ofrivilligt fram mot
henne med hela kroppen, som ville han därigenom söka
mildra trycket av hennes svåra belägenhet. Men så fort
hon sagt detta, rätade han plötsligt på sig, och hans ansikte
antog ett stolt och hårt uttryck.

— Ja, ja, det är bättre, tusenfalt bättre! Jag förstår,
hur svårt det har varit, — sade han. Men hon hörde ej på
hans ord, hon läste hans tankar i ansiktsuttrycket. Hon
kunde icke veta, att detta ansiktsuttryck hänförde sig till
den första tanke, som stigit upp hos Vronskij, — att nu
en duell var oundviklig. Hon hade aldrig någonsin haft en
tanke på någon duell och uttydde därför detta plötsliga
uttryck av hårdhet på ett annat sätt.

Då hon mottagit sin mans brev, hade hon redan i djupet
av sin själ insett, att allt skulle komma att förbli vid det
gamla, att hon aldrig skulle få krafter att uppge sin
ställning, att överge sin son och förena sig med sin älskare. Den
förmiddag, hon tillbragt hos furstinnan Tverskaja, hade
ytterligare befäst henne i denna förmodan. Men detta möte
med honom var i alla fall för henne av oerhörd vikt. Hon
hade hoppats på att detta möte skulle åstadkomma en
förändring i deras förhållande och rädda henne. Om han, då

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:26:20 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/karenina/1/0437.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free