Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans huvud tanken på vad Serpuchovskoj nyss sagt honom
och vad han själv under morgonen tänkt: att det var bäst
att icke binda sig vid någon, och han visste, att han icke
kunde delge henne denna tanke.
Då han läst igenom brevet, lyfte han sina ögon mot
henne med en blick, som saknade fasthet. Hon förstod
strax, att han för sig själv redan tidigare tänkt på detta.
Hon visste, att vad han än komme att säga henne, skulle
han icke säga allt vad han tänkte. Och hon förstod, att
hennes sista hopp svikit henne. Det var icke det, hon hade
väntat.
— Du ser, vad han är för slags människa, — sade hon
med darrande röst, — han...
— Förlåt mig, men jag gläder mig åt detta, — avbröt
Vronskij. — För Guds skull, låt mig tala till punkt, —
tillade han, med blicken bönfallande henne om att ge honom
tid att förklara sina ord. — Jag gläder mig, därför att det
här inte kan, på intet vis kan få förbli så som han
förutsätter.
— Varför kan det inte? — inföll Anna, som sökte hålla
tårarna tillbaka och tydligen icke längre fäste någon
betydelse vid vad han sade. Hon kände, att hennes öde var
avgjort.
Vronskij hade velat säga, att efter duellen, som enligt
hans mening nu var oundviklig, detta icke kunde fortsätta,
men han kom att säga något annat.
— Det kan inte fortsätta. Jag hoppas, att du nu
överger honom. Jag hoppas, — han blev förvirrad och rodnade,
— att du tillåter mig att ordna och planera för vårt liv.
I morgon... — skulle han just fortsätta.
Hon lät honom icke tala till slut.
— Och min son? — utropade hon. — Du ser vad han
skriver: jag måste lämna honom, och jag kan och vill inte
göra det.
— Men, för Guds skull, vad är bättre: att lämna din
son eller att fortsätta i denna förnedrande ställning.
— Förnedrande för vem?
— För alla och mest för dig själv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
