Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men jag är vad jag har varit, vad jag sade er då, och jag
har kommit för att säga er, att jag ingenting kan ändra.
— Jag har inte frågat er härom, — sade han och såg
henne plötsligt med bestämd och föraktfull blick rakt i
ögonen, — jag har förutsett det. — Under vredens inflytelse
blev han synbarligen åter helt herre över sina
själsförmögenheter. — Men som jag sade er då och sedan har skrivit, —
yttrade han med vass, tunn stämma, — jag upprepar det
nu, jag är inte skyldig att veta det. Jag ignorerar det. Inte
alla hustrur är så goda som ni att så kvickt meddela sina
män en så angenäm underrättelse. — Han lade en särskild
tonvikt på ordet »angenäm». — Jag ignorerar det så länge
världen inte vet det, så länge mitt namn inte är vanärat.
Och därför förbereder jag er på, att vårt förhållande måste
förbli sådant som det alltid varit, och att blott i det fall,
att ni komprometterar er, blir jag tvungen att ta mina mått
och steg för att skydda min heder.
— Men vårt förhållande kan inte förbli detsamma som
förr, — sade Anna med förskrämd röst och såg med
förfäran på honom.
Då hon nu åter såg dessa lugna gester, hörde denna
genomträngande, barnsliga och försmädliga röst, kvävde
avskyn för honom det medlidande, hon nyss känt, och hon
förnam blott fruktan, men ville, vad det än månde kosta,
skaffa sig klarhet i sin ställning.
— Jag kan inte vara er hustru, då jag... — började
hon.
Han gav till ett kallt och ondskefullt skratt.
— Det måtte vara så, att det slags liv, ni valt er,
återspeglar sig i era begrepp. Jag högaktar eller föraktar
tillräckligt mycket bådadera... jag högaktar ert förgångna
och föraktar ert nuvarande... för att stå fjärran från den
tolkning, ni givit mina ord.
Anna suckade och sänkte huvudet.
— För övrigt, jag förstår inte, hur ni, som är så
självständig, — fortsatte han retande upp sig, — och som,
då ni rakt på sak meddelar er man er otrohet, inte
känner något förkastligt däri efter vad det tycks, kan finna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
